Idag intervjuar jag Johan Eriksson som är huvudperson i årets VM-bok Jag är fan inte inskränkt! av Anders Königsson. Romanen gavs ut i början av juni i år på AK förlag och finns att köpa på förlagets hemsida samt i de flesta nätbokhandlar.

Johan finns på Instagram som @johanbackpacker.  

Vem är du Johan Eriksson?
Jag är en fotbollsälskare som var på väg att få en riktigt framgångsrik karriär. Tyvärr slogs den sönder på grund av en knäskada. Den skadan fick sen många andra följder och påverkade mitt liv i grunden.

Varför ska man läsa boken om dig?
Jag är övertygad om att boken är intressant för väldigt många. Den som har satsat på något av hela sitt hjärta, men av någon anledning fått se sina drömmar slås i kras. Den som någon gång har backpackat. Den som gillar fotboll och i synnerhet då svenska landslaget. Var och en av de personerna kommer garanterat att känna igen sig i det som händer. Dessutom råkade jag ut för så många märkliga saker under min resa. Saker som jag fortfarande skrattar åt själv och som jag är övertygad om att andra också kommer att roas av.

Jag är fan inte inskränkt! är en intressant titel. Var kommer den ifrån?
Titeln är tagen från en händelse i mitt kök. Då min flickvän Maria dumpade mig. Bara sådär. Då utbrast hon att jag var så inskränkt. Jag blev förbannad och sa just det: Jag är fan inte inskränkt!

Är du en inskränkt person?
Haha ja jag var nog det när det här hände.

Romanen handlar om din långresa till Indonesien, Australien och Nya Zeeland. Varför gav du dig iväg?
Maria och jag hade bestämt att vi skulle åka iväg tillsammans. Men eftersom hon gjorde slut ändrades de planerna rätt radikalt. Jag stod då lite grann i valet och kvalet om jag skulle åka, men samtidigt visste jag att det inte fanns något alternativ. Varför förstår man om man läser boken.

Berätta om något häftigt du var med om på resan!
Oj, det var så mycket. Det här är otroligt häftiga länder alla tre. De ligger i samma del av världen, men är väldigt annorlunda sinsemellan. Just det, hur länderna är och vad som kan hända när man är där fick jag verkligen uppleva. Jag ska inte avslöja för mycket, men det var både väldigt roliga saker som hände. Som att surfa, sandboarding, rätt vilda partynätter, alla roliga och fantastiska människor jag träffade. Men även grejer som var rätt obehagliga eller till och med ganska skrämmande. Som sexhandel, att jag blev väldigt sjuk och att jag hamnade mitt i extremt polisvåld.

Vad har du lärt dig om dig själv och världen på din resa?
Otroligt mycket. Den här resan förändrade verkligen mitt liv, på många olika sätt. Det är också det som är så fascinerande med att resa. Att man både lär känna sig själv och människor man träffar. Och genom dem platserna man besöker och även platserna som de kommer ifrån.

Vad skulle du säga att definitionen av en backpacker är och skulle du kalla dig för backpacker nu?
Det här är en väldigt intressant fråga. Den är lite för komplex att svara på kort här. Men jag och en engelsman som heter Mike, som jag träffade på resan, hade ett väldigt intressant samtal när vi var ute och vandrade på Nya Zeeland. Då pratade vi om just det här. Jag kan rekommendera alla att läsa den biten av boken noggrant. När jag själv läser det nu, fast det är länge sedan det här hände, får jag fortfarande en wow-upplevelse. Det var ett ögonblick, av flera under den här resan, som verkligen påverkade min syn på livet.

Du har även startat ett eget Instagram-konto, som man kan se på AK Förlags hemsida. Hur kommer det sig att du gjorde det?
Det var faktiskt Anders Königsson, som driver AK Förlag och som har skrivit boken om min historia, som undrade om jag ville starta ett Instagram-konto. Jag hade berättat för honom att jag hade en hel del bilder från den här resan som boken handlar om. Han tyckte då att det vore kul om jag delade med mig av dem. Så det gjorde jag. Eftersom boken lanserades precis i samband med att fotbolls-VM startade blev det mest bilder från det i början. Men sedan har jag lagt upp en hel del bilder från min resa också. Jag kan även avslöja att det kommer att komma bilder från andra resor på mitt Instagram-konto framöver…

Tack för pratstunden Johan!
Tack själv!

Vad handlar din roman om? Den frågan har du säkert fått många gånger när du berättat om att du skriver. Redan här är det viktigt att du fångar din potentiella läsares intresse. Det kan du göra med en bra pitch!

Vad är en pitch?

Pitch är ett ord som används flitigt i säljsammanhang.  Enkelt förklarat så är en pitch ett kort tal eller en skriven text som används för att sälja in en idé, men även en bok eller film. I USA används pitchar flitigt när det handlar om möten mellan författare och bokagenter.

 Vad bör du tänka på?

Du har få minuter, eller kanske bara några sekunder, på dig för att väcka någons intresse. Därför är det viktigt att pitchen är kort och rapp och att den fångar åhörarens eller läsarens intresse direkt. Den bör helt enkelt vara oemotståndlig. Pitchens syfte är nämligen att väcka ett så stort intresse som möjligt för din bok.

 Vad bör du börja med?

Precis som med själva romanen så är anslaget A och O. Sträva därför efter att gripa tag i åhöraren eller läsaren redan med första meningen. På engelska kallas det här för en one-line – en enradare. Här gäller det att berätta så intressanta detaljer om din roman som möjligt.

Vad innebär en bra enradare?

I boken ”Save the Cat!” ger filmmanusförfattaren Blake Snyder flera bra tips på hur man skapar en pitch eller enradare. Han menar att pitchen måste uppfylla fyra kriterier, som ser ut ungefär så här:

1. Pitchen bör vara ironisk – det här kan man kanske ta med en nypa salt, men lite humor är kanske aldrig fel? Givetvis beror det här även på vilken genre du skriver i.
2. Pitchen bör skapa en fängslande inre bild hos den som lyssnar eller läser – och det här är kanske det allra viktigaste. Här gäller det att sätta igång läsarens fantasi så att hen ser tydliga bilder framför sig. Var gärna så originell och nyskapande som du bara kan.
3. Pitchen bör ge en tydlig bild av vilken genre du skriver i och vem din målgrupp är.
4. Pitchen bör ha vad Snyder kallar en ”killer title” – den bör helt enkelt ha en mördande bra titel.

Vad kan du mer göra för att väcka intresse?

1. Arbeta utifrån en frågeställning – ställ en fråga och låt pitchen vara svaret på den.
2. Fokusera på konflikten i din berättelse.
3. Glöm inte berätta om din romans huvudkaraktär – vad gör hen speciell?
4. Tänk på att gestalta och inte återberätta – det här hänger ihop med att skapa inre bilder hos läsaren.
5. Tänk på att inte ha med för många detaljer – väck i stället läsarens nyfikenhet efter att få veta mer.
6. Fokusera på vad som är unikt med just din roman – varför ska man helt enkelt läsa den?

Lycka till med din pitch!

Vill du äntligen skriva den där romanen? Eller känner du någon som du tycker borde göra det? Låt 2018 bli året då du gör verklighet av dina skrivdrömmar! Det här är den perfekta julklappen som får fart på skrivandet.

Nu har du möjlighet att beställa en förstakapitel-analys och få textrespons och coaching på ytterligare tio sidor text för endast 1495 kr. (Värde 1995 kr.)

Första kapitlet är en av romanens viktigaste komponenter. Ofta är det just första kapitlet som är avgörande för om läsaren och förlaget ska välja att fortsätta läsa. Därför bör du se till så att ditt första kapitel verkligen är så lockande och vässat som det bara går.

När jag analyserar första kapitlet av din roman tittar jag bland annat på hur öppning och anslag fungerar. Vad som också är viktigt är berättarröst, hur karaktärer etableras och hur den första konflikten ter sig. I det första kapitlet bör det nämligen finnas minst en konflikt, samtidigt som läsaren även bör få en antydan om vad som står på spel. Kort sagt så bör första kapitlet av romanen hugga tag i läsaren så direkt som det bara går.

Det här kan jag hjälpa dig med! Jag ger dig helt enkelt tips och förslag på hur du kan vidareutveckla ditt första kapitel så att det blir så lyckat som möjligt.

Där efter följer jag med dig i skrivandet av ytterligare tio sidor text. Det jag då analyserar är bland annat story, struktur, berättarperspektiv, gestaltning, karaktärsskildring och miljöbeskrivning – och även här hjälper jag dig på vägen framåt i skrivandet av din roman.

Julerbjudandet gäller fram till den 24 december och för lektörsläsning under 2018. Du kan även köpa till extra coaching/kontinuerlig textrespons för 50 kr/sida inklusive moms. Läs mer om mina övriga tjänster här.

God jul önskar Helena!

Jag får ofta frågan om vad som är skillnaden mellan min lektörstjänst och min redaktörtjänst. Ja, vad är egentligen skillnaden mellan en frilansade lektör och en frilansande redaktör? Här får du svaret.  

Hur många gånger läser jag manuset?

En stor skillnad är antalet genomläsningar av texten som görs. Som lektör läser jag  först igenom manuset snabbt en gång och där efter gör jag en grundlig genomgång där jag verkligen djupdyker ner i texten. Som redaktör krävs det i regel mellan tre och fyra grundliga genomläsningar av manuset.

Vad går jag igenom?

När jag arbetar som lektör tittar jag på och analyserar en rad olika komponenter som ingår i en bra roman. Dessa är exempelvis story, logiska luckor, struktur, tempo och framåtdriv, gestaltning, språk, berättarperspektiv, karaktärsskildring och miljöbeskrivning.

Det här är samma saker som jag ser över som redaktör. I lektörstjänsten ingår ett utlåtande om ca 5–10 sidor samt kommentarer i manuset. Detsamma gäller för redaktörstjänsten, med den skillnaden att du som författare i stället får en handlingsplan  som vi diskuterar tillsammans.

Hur petig är jag?

Det sägs att en redaktör är ”pilligare” än en lektör. Vanligtvis ger lektören övergripande råd, medan redaktören går in mer i detalj, ja till och med ner till varje ord och stavelse i texten.

Här liknar min lektörstjänst och redaktörstjänst varandra. När jag lektörsläser ett manus är jag nämligen väldigt noggrann, på gränsen till petig om man så vill. Jag fokuserar både på helheten och på detaljerna.

Däremot tittar jag varken som redaktör eller lektör på stavfel. Även om jag markerar uppenbara fel så är det här korrekturläsarens uppgift.

Redigerar jag manuset?

Som redaktör går jag även in i texten och redigerar där det behövs – detta givetvis i nära samarbete med författaren. Ändringarna kan ibland vara rent språkliga där vi går igenom grammatiska fel och meningsbyggnad. Ibland kan det även handla om att exempelvis omstrukturera text. Här använder jag ”spåra ändringar”-funktionen i Word, så att författaren sedan lätt kan gå in och godkänna (eller neka) de förändringar i texten som gjorts.

Givetvis gör författaren själv även vissa ändringar. Det kan till exempel handla om att skapa större komplexitet i karaktärsskildringen – och som redaktör läser jag och går igenom den omskrivna texten. (Som lektör kan jag givetvis även läsa din omarbetade text. Då får du 10 % rabatt på lektörstjänsten.)

Hur nära är samarbetet med författaren?

Man kan alltså säga att en annan stor skillnad mellan en frilansande lektör och en frilansande redaktör är det täta och nära samarbetet som finns mellan redaktören och författaren. För att detta samarbete ska flyta på så smidigt som möjligt erbjuder jag även möten via Zoom. Detta ingår i redaktörstjänsten.

Hur lång tid tar arbetet?

Eftersom jag går igenom texten så grundligt som lektör (egentligen borde jag kalla mig manusutvecklare i stället, men det råder redan en begreppsförvirring gällande vad de olika yrkestitlarna egentligen innebär) så brukar det ta mellan sju och tio dagar för mig att gå igenom ett manus, men det beror givetvis också på manusets längd och på hur mycket arbete som krävs.

När jag arbetar som redaktör tar arbetet längre tid – vanligtvis mellan en och en och en halv månad, men även här spelar längd och kvalitet på manuset roll.

Vad kostar det att anlita mig som lektör och redaktör?

Allt detta sammantaget påverkar givetvis priset på tjänsten. En lektörstjänst blir därför (beroende på hur långt ditt manus är) cirka fyra gånger billigare än vad en redaktörstjänst kostar.

Här finns en prislista över vad mina manustjänster kostar.

Varmt välkommen att anlita mig antingen som lektör eller redaktör!

I förra inlägget skrev jag om den antika kroppsfobin. Kanske finns det rent av något kvar av den idag? Vad tror du?

Idag tänkte jag fortsätta berätta om hur denna fobi, eller rättare sagt ifrågasättandet av den, manifesterar sig på flera spännande sätt i Nina Bouraouis debutroman Förbjuden betraktelse.

Kroppsfobin ifrågasätts genomgående i romanen på ett starkt ironiskt sätt, samtidigt som Bouraoui använder sig av våldsamma metaforer som ofta har med kroppen att göra. Inte sällan handlar dessa om synen och seendet eller om reproduktionsorganen. Bland annat skriver Bouraoui:

… nåde den som tittar för länge på den kvinnlighet som avtecknar sig bakom yttergardinerna! Hans ögon kommer att förvandlas till ett gammalt smutsigt och övergivet kvinnokön, blodet kommer att forsa ur ögonhålornas punkterade vitor och förblindad av fantasifoster kommer mannen att dö av sina befläckade tårar.

Det starka ordflödet i romanen spär på känslan av ilska och viljan att spränga sig loss ur en både bokstavlig som bildlig fångenskap. Ofta är texten dessutom full av utropstecken, vilket är ganska ovanligt för ett skönlitterärt verk.

I själva verket präglas hela atmosfären i huset där huvudpersonen Fikria bor av en enorm fobi mot kroppen – och detta leker Bouraoiui symboliskt med, både i användandet av bildspråket och språket i sig.

Själva huset kallas till exempel för ett ”Gynaeceum”, (”gynecée”), det vill säga ett avskilt utrymme där husets kvinnor i det antika Grekland och Rom var tvungna att hålla till. Tyvärr har översättaren förvanskat betydelsen av ordet lite grand genom att i stället översätta det som ”jungfrukammare”:

Från och med puberteten var husets honor tvungna att leva i tystnad, dolda bakom en jungfrukammares fönster där tiden inte längre hade anledningar att existera.

Hur kan då denna plats vara symbolen för en slags tyst kvinnlig materia där det inte heller finns något förnuft? Jo, man skulle kunna säga att det precis som enligt de traditionella gamla normerna så finns det en uppdelning mellan flera binära motsatspar: publik och privat sfär, förnuft och känsla, manligt och kvinnligt – och allt detta skildrar och ifrågasätter Bouraoui.

Den största fobin mot kroppen och då speciellt kvinnokroppen uppvisar pappan familjen när Bouraoui låter honom uttrycka sig i en replik, som dessutom är en av de få som förekommer i romanen. Den övriga texten liknar i mycket en inre monolog.

Det är när Fikria för första gången får mens och då skyndar sig mot toaletten för att dölja blodet som hennes pappa, som ständigt övervakar sin dotter, plötsligt dyker upp.

Vad säger han då? Ja, det kommer vi titta närmare på i nästa inlägg.

Välkommen till andra delen i min bloggserie om Nina Bouraoui och att skriva kvinnokroppen!

 I förra inlägget skrev jag om hur kroppen och dess materia kan ses som en kulturell konstruktion. Allt tycks höra samman med hur vi talar – eller skriver – om den. Det är något som författaren Nina Bouraoui leker med i sina fantastiskt välskrivna romaner där orden flödar fram likt en hetsig flod.  

I debutromanen Förbjuden betraktelse verkar  mycket handla om att utmana den antika kroppsuppfattningen.

Detta gör Bouraoui bland annat genom sättet hon skildrar de kvinnliga karaktärerna på. Här är det kroppen som spelar huvudrollen.

Fikria är romanens huvudperson. Hon bor med sina föräldrar i ett hus i Alger, där hon för det mesta tvingas sitta instängd på sitt rum. Eftersom Fikria är i puberteten och dessutom väntar på att bli bortgift är hennes roll att vara en framtida behållare:

Jo, det här gapande könet som i flera månader hade vidgat sig för att ta emot en nykomling, en ny konformig hud!

Jag måste säga att den svenska översättningen inte är helt klockren här, men att översätta Bouraoui är svårt. Många subtila små nyanser har dock gått förlorade  med den svenska språkdräkten.

Till exempel har leken med homonymen cone, det vill säga med ordet som uttalas likadant med som kan stavas på flera olika sätt, gått förlorad. Cone i ”en forme de cone” (i form av en kon) låter nämligen nästan likadant som både con – idiot och som i sig även är en synonym för vagina – och icône – en helig bild.

Så finurligt kan man leka med orden och med olika stilfigurer. Som på så många ställen i Förbjuden betraktelse skriver Bouraoui med stor ironi.

Leyla är namnet på Fikrias lillasyster. Hon räddades mirakulöst nog från gatan efter att mamman kastat ut henne genom fönstret när hon upptäckte att barnet hon fött var ännu en flicka. Därför drömmer Leyla, enligt jag-berättaren Fikria, om att återvända till sin mammas livmoder.

[…] några drömmar, långt från oss, i en varm och fuktig mage, vaggad av blodet och lymfan flyter hon omkring i livmoderns mystiska undervattenslandskap. Du är långt borta från oss, lilla ting, lilla omedvetna kryp, lilla olycka! Varifrån kommer du egentligen, med saliven ständigt rinnande och de lustiga händerna som har fler linjer än mina?

I romanen förekommer helt enkelt en stor mängd associationer mellan de kvinnliga karaktärerna och livmodern.

Som vi såg i förra inlägget så anser Fikria, precis som Platon, att kroppen är en förrädare, eller en defekt version av idén om den.

Men här är det främst Aristoteles tankar om kvinnans roll i reproduktionen som Bouraoui anspelar på. Enligt Aristoteles hade kvinnan nämligen inte någon roll alls i reproduktionen, förutom att, som Fikria, vara en behållare.

Kanske handlar den antika kroppsuppfattningen även om en veritabel kroppsfobi. Det menar i alla fall Elisabeth Grosz, vars bok Volatile bodies kom ut 1994. Precis som Butler anser Groszatt även att kroppen inte har något ”naturligt” ursprung.

Hur denna kroppsfobi behandlas av Bouraoui skriver jag mer om i nästa inlägg.

Välkommen att läsa mer då!

Välkommen till första delen i min bloggserie om Nina Bouraoui och att skriva kvinnokroppen. I det här inlägget börjar vi från början i Bouraouis litterära produktion och går tillbaka så långt i tiden som till Antiken. 

1991 kom Nina Bouraouis debutroman Förbjuden betraktelse (La Voyeuse interdite) ut på franska. Romanen blev genast en succé och fick samma år ta emot priset för årets bästa bok, Le Prix du Livre Inter, som radiokanalen Inter delar ut.

I Förbjuden betraktelse ifrågasätter Bouraoui både synen på kvinnokroppen och dess kroppsvätskor. Likt Platon, som såg kroppen som en defekt version av idén om den, ser Fikria, som är romanens huvudperson, kroppen som en förrädare:

Kroppen är den värsta förrädaren, utan att fråga efter ägarens åsikt uppvisar den sina oemotsägliga kännetecken för främmande ögon: ålder, kön, fruktsam eller inte?

Men vad är egentligen denna kroppsliga materia? Och vad har den med det som brukar räknas som ”kvinnligt” eller ”kvinnlighet” att göra? Allt tycks hänga samman med hur vi talar om den.

Det är något som Judith Butler skärskådar i sin omvälvande bok med den finurliga och egentligen helt oslagbara titeln Bodies that Matter: On the Discursive Limits of ”sex”, som gavs ut 1993 – tre år efter att Genustrubbel publicerats.

”Matter” i titeln syftar nämligen inte bara på hur viktig kroppen är eller på dess materialitet, utan även på hur kroppen materialiserar sig, det vill säga både på hur den tar form och hur den får betydelse.

Kopplingen mellan kvinnligheten och materialiteten går tillbaka så långt i tiden som till Antiken – och även här är det orden som spelar huvudrollen. Butler tar till exempel fasta på att det är de latinska och grekiska orden för materia – materia och hyle – som skapar de betydelsefull koppling till kvinnokroppen.

Materia har ett etymologiskt samband med både mater – moder och till matrix – livmoder. Därmed, menar Butler, kan materia i sig till och med ses som en förlängning av kvinnokroppen.

Men hyle på grekiska betyder även ”trä med vilket man skapar olika kulturella konstruktioner” eller ”organisk substans som ger näring åt ett litet barn”.

Och vad som är intressant här är att detta ”trämaterial” som materia ”består av” redan är ”hugget” – och att det därför är både bearbetat samtidigt som det kan användas för att skapa nya konstruktioner. Därmed är inte ens materian stabil – även den kan ses som en konstruktion.

Enligt Butler styrs denna konstruktion av en genusmatris, ett slags teoretiskt ramverk som utgör normen för vad som anses som kvinnligt och manligt. Och ännu en gång för orden oss tillbaka till kvinnokroppen – matris är nämligen även det en synonym för livmoder.

Som ”den enda fruktsamma kvinnan i huset” är Fikria, ur vars förstapersons-perspektiv Förbjuden betraktelse är berättad, samt de övriga kvinnliga karaktärerna, definierade genom just sin förmåga (eller oförmåga) till reproduktion. Ofta karaktäriseras dessa kvinnor även av metaforer som handlar om livmodern eller om andra reproduktionsorgan.

Det skriver jag mer om i nästa inlägg. Välkommen att läsa mer då!

”Jag talar ett känslornas språk, ett kroppens språk” sa den franska författaren Nina Bouraoui i en intervju i tidskriften L’Express 2004, året då hennes åttonde roman Dockan Bella kom ut.

Dockan Bella, som är en slags hybrid mellan roman och prosalyrisk text, kan på flera sätt ses som ett manifest för att skriva kroppen. Bland sidorna sammanflätas nämligen meningar som handlar lika mycket om kroppen som om att skriva.

Historien utspelar sig på 1980-talets Paris-nattklubbar för HBTQ-personer och huvudsakligen på de klubbar dit lesbiska går. Sina nattliga äventyr dokumenterar jag-personen i sin dagbok.

Bland annat skriver hon: ”Je suis dans le temps du corps”. ”Jag är i kroppens tid” (som i svensk översättning av Maria Björkman blivit ”Jag finns till i takt med kroppen”, vilket också är en intressant tolkning).

I själva verket är det till denna kroppens tid som läsaren tas med genomgående i Bouraouis författarskap – och resan början redan i hennes debutroman Förbjuden betraktelse från 1991.

I Bouraouis litterära universum förändras och utvecklas också bilden av kroppen ständigt. Ibland är kroppen mer ett gränsland än en fast enhet.

Detta och mycket annat tänkte jag undersöka i en serie blogginlägg. Nästa vecka startar min bloggserie om Nina Bouraoui och att skriva kvinnokroppen.

Som analysverktyg kommer jag bland annat att använda mig av Judith Butlers Bodies that Matter, en i sig banbrytande bok där Butler gör upp med invanda föreställningar om synen på kroppen och kroppslighet.

Varmt välkomna att läsa!

Läs mer om Nina Bouraoui på Wikipedia.

Häromkvällen när jag och min man var ute på en kvällspromenad i våra kvarter i Belleville hittade vi en kartong full med böcker som stod på en trottoar. Uppklistrad på väggen satt en lapp: ”Servez-vous”. Varsågod och ta, ungefär.

Vi började givetvis genast att rota runt i kartongen för att se vilka böcker där fanns. Bland annat hittade jag en intressant roman om Ingrid Bergman – L’année des volcans (Vulkanernas år) av filmkritikern Francois-Guillaume Lorrain och min man hittade även han en roman om en filminspelning. Personen som ställt ut kartongen på gatan verkade vara en riktig bok- och filmfantast.

Att hitta en kartong eller resväska med böcker på gatan är inget ovanligt här i Paris. Det är ett helt vardagligt och vanligt fenomen. De böcker man inte längre vill ha eller får plats med i bokhyllan skänker man helt enkelt bort till andra som vill läsa – och läsande människor finns det gott om här.

Varje gång som jag hittar böcker blir jag alltid lika glad. Själv behöver jag ständigt nya bokhyllor. Men kanske ska jag ta seden dit jag kommer och faktiskt sortera i hyllorna och skänka bort vissa böcker.

Att på detta sätt ge boken ett andra liv tycker jag är en toppenidé! Vad gör du med gamla böcker som du inte längre vill ha?

Att bo i Paris och arbeta som lektör, redaktör och skrivcoach låter väldigt romantiskt – och det är det också när jag tänker på det, även om Parislivet också har sin vardag. Skillnaden är att mitt liv är fyllt av spännande och intressanta texter som är skrivna av duktiga författare. Det är deras texter som jag hjälper till att utveckla.

Och var passar väl då bättre att bo än i en av världens metropoler där mängder av författare ägnat sitt liv åt skrivande? Så mycket i Paris andas litteratur.

För några år sedan bodde vi i femte arrondissementet, på rue Cardinal Lemoine, i huset som ligger mittemot lägenheten där Ernest Hemingway bodde i början av 1920-talet med sin fru Hadley.

Om detta kvarter, där även en av Paris äldsta gator, rue Mouffetard eller ”la Mouffe” och Place de la Contrescarpe ligger, kan man läsa om i Hemingways roman En fest för livet, som är översatt av min gode vän Christian Ekvall.

Nu bor vi i stället i tjugonde arrondissementet, i de gamla arbetarkvarteren i norra Belleville – och det är här mitt bland den stora blandningen av människor från världens alla hörn som jag trivs som bäst i Paris. Här märks det verkligen att Paris är en kosmopolitisk stad.

Från fönstret i rummet där jag sitter ser jag växtligheten utanför på gården, och jag har inte långt till varken Parc de Belleville eller Parc des Buttes-Chaumont. Där brukar jag promenera när jag tar pauser från jobbet som manusutvecklare och som jag älskar.

På många sätt är det här helt enkelt en dröm som har gått i uppfyllelse för mig. Ingenting ger mig nämligen så mycket energi som när jag arbetar med  andras texter – och jag älskar även staden där jag bor.