Första kapitlet, eller till och med första meningen, i en roman är kanske viktigare än du tror – ofta är det nämligen just inledningen som hela romanen hänger på.

Hur skriver man då början på ett första kapitel som är tillräckligt fångande för att både förlaget och läsaren ska vilja läsa vidare?

När det gäller öppningen eller anslaget, det vill säga hur du börjar boken, brukar jag alltid tips om det berättartekniska greppet in medias res, som är latin och betyder ”i händelsernas mitt”. Då kastar du helt enkelt in läsaren direkt i handlingen av din berättelse – och du slipper därmed att värma upp.

Att ”värma upp” är ett vanligt nybörjarfel som man ofta gör. Det kan till exempel innebära att det tar för lång tid innan berättelsen kommer igång och att man berättar för mycket och för onödig information innan konflikten tar vid, vilket gör att det känns mindre spännande att läsa.

Här bör du i stället fundera på var din berättelse faktiskt har sin början och fokusera på att hitta en intresseväckande första mening eller ”hook” som fångar din läsare direkt. Och först där efter, när läsaren redan är fast i texten, kan du sedan gå vidare och presentera konflikten och huvudpersonen på ett mer djupare plan.

Det här visste redan Homeros, som börjar både Iliaden och Odyssén med in medias res. Några kända romaner där läsaren kastas direkt in i händelsernas mitt är till exempel Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf och Hem av Toni Morrison.

Här hittar du fler exempel på in medias res-romaner.

Läs- och skrivtips

Man lär sig alltid mycket av att se hur andra författare gör när de skriver. Läs därför början på några in medias res-böcker och se hur författarna gått tillväga. Vad är det i första meningen som gör att du som läsare fångas direkt av berättelsen? Vilka frågor ställer till exempel texten? Försök sedan att själv göra på samma sätt.

Alla skrivande och läsande människor vet att ordens makt är stor. ”I begynnelsen fanns Ordet …” står det även i Johannesevangeliet i Bibeln – denna religiösa skrift som en även kan ägna sig åt att studera eller läsa rent litterärt. 

”Allt blev till genom det”, skriver Johannes, för att fortsätta med att ”Och ordet blev människa”. Visst låter det precis som vi skrivande människor gör när vi skapar våra karaktärer?

Men kanske kan en rent av säga att det är orden som skapar och formar oss och inte bara karaktärerna och storyn i det vi skriver? För visst är det orden som skapar vår bild av verkligheten. Ofta har de en större inverkan på oss än vi tror.

Språket är helt enkelt avgörande för hur vi upplever verkligheten. Men genom språket formas även normer för hur saker och ting ”är” eller borde vara. Dessa normer, som till exempel gäller genus, framträder främst när språket förändras. Innan dess har vi ofta en tendens att ta orden för givna och för självklara.

Ibland behövs det ironi för att en fullkomligt ska förstå vilka rena absurditeter orden innebär. Varför säger vi till exempel det indefinita pronomenet ”man” och inte ”dam” när vi faktiskt menar helt allmänt eller generellt sett?

”Dam” är det påhittade pronomenet som den norska författarinnan Gerd Brantenberg använder i sin roman Egalias döttrar från 1977 och som kom ut i svensk översättning 1980 av Ebba Witt-Brattström. På ett genusmedvetet sätt vänder Brantenberg på könsrollsperspektiven, inte minst med språkets hjälp.

I romanen, som utspelar sig i landet Egalia, är det även kvinnorna som går till jobbet på morgnarna medan männen tar hand om hem och barn, och i stället för att kvinnorna bär BH måste alla pojkar som uppnått mogen ålder bära PH.

Det hela är roligt och absurt – men väcker inte minst många tankar om de normer som finns inte bara i samhället i stort, utan även inneboende i språket.

När det könsneutrala personliga pronomenet hen infördes i fjortonde upplagan av Svenska Akademiens ordlista 2015 väckte det en del rabalder, fastän det i andra språk finns liknande uttryck. Finskan har till exempel hän och i flera språk, som baskiska och persiska, finns det bara könsneutrala pronomen.

Vissa vill fortfarande inte ta pronomenet hen i sin mun, medan andra, som jag, tycker att det är både användbart och bra.

Hen kan nämligen inte bara användas som ett alternativ till hon eller han eller vederbörande när könstillhörigheten är okänd, oväsentlig eller ska otydliggöras, det kan även användas om personer som inte vill kategorisera sig enligt den tvådelade könsuppdelningen kvinna eller man.

Genom sin neutralitet är det därför ett pronomen som sätter normer, både vad gäller språket och samhället i stort, på spel. 

Skrivövning

Prova att (om så bara i tanken) byta ut alla hon och han i din text mot hen. Byt även ut alla ”man” mot ”en”. Hur blev resultatet och hur känns det att läsa texten?

Att läsa och skriva genusmedvetet handlar om att inte (enbart) läsa om eller skildra verkligheten ur ett perspektiv. Därför innebär det oftast även att tänka normkritiskt.  

Lika viktigt som det är att läsa om manliga erfarenheter är det att läsa och därmed lära sig om kvinnliga sådana. Tyvärr hamnar de senare, precis som när det gäller könsöverskridande perspektiv, ofta lite i skymundan.

 Ibland blir det här extra tydligt, till exempel när det gäller de böcker som läses i skolan. Jag tänker till exempel på debatten som blossade upp i september i år om att det existerar en inofficiell skolkanon, där eleverna på högstadiet till största del får läsa manliga uppväxtskildringar eller böcker där pojkar eller män har huvudrollerna, fastän det är skolans roll att bland annat verka för jämställdhet.

Det handlar nämligen om att också kunna identifiera sig med karaktärerna. Gunilla Molloy, som är docent i svenska, uttrycker det här bra när hon intervjuas av Kulturnyheterna.

Vad bör man då göra i stället? Själv tror jag det handlar om att en måste synliggöra flickors och kvinnors erfarenheter mer och att bli medveten om att en enda verklighetsskildring inte är den enda sanna. Titta till exempel på författaren Chimanda Ngozi Adichies TED Talk ”The Danger of a Single Story”  om faran med att låta en enda historia eller bild färga ens uppfattning av verkligheten.

Att bara se världen ur ett enda perspektiv ger helt enkelt en allt för generaliserad bild som sällan stämmer. Pojkar och män måste till exempel också läsa om flickor och kvinnors uppväxter och liv – och alla vi som skriver bör tänka på hur vi skildrar våra olika kvinnliga respektive manliga karaktärer så att de både blir komplexa och icke-stereotypa.

Problemet med könsstereotyper – och detta gäller så klart för både män och kvinnor – är även, som Chimanda Ngozie Adichie också uttrycker det i ett annat TED Talk, ”We should all be feminists”, att de beskriver hur vi ”borde” vara, inte hur vi är. Verkligheten är alltid mer komplex än så. Frågan är kanske snarare vem som har tolkningsföreträde.

Skrivtips – byt kön på dina karaktärer

Nästa gång du skriver, testa att byta kön (om så bara i tanken) på den eller de som berättelsen handlar om. Vad händer då? Beskriver du till exempel kvinnor och män på ett speciellt sätt?

Det här är en nyttig övning som förmodligen kommer få dig att tänka i nya banor och som hjälper dig att motverka ensidighet.

Just nu läser jag samma historia, berättad på 99 olika sätt. Vad läser jag då? Jo, jag läser Raymond Queneaus Stilövningar – denna fantastiska lilla pärla till bok som gavs ut på franska 1947 och i svensk översättning av Lars Hagström på Bakhåll förlag för första gången 1987.

Tyvärr är boken slutsåld på förlaget, men jag rekommenderar dig starkt att genast leta upp den på närmsta bibliotek eller antikvariat.

Vill du hitta din egen berättarröst och stil är nämligen den här boken ett perfekt verktyg!

En man befinner sig på en buss i Paris i rusningstid. Där ser han hur en ung man anklagar en annan man för att knuffas. När en plats blir ledig i bussen tar den unge mannen den. Några timmar senare ser mannen som observerat det hela återigen den unge mannen, nu tillsammans med en kompis vid Saint-Lazare-stationen. Kompisen råder den unge mannen att sy i en knapp i sin rock.

Det är hela handlingen. Hur kan denna minimalistiska historia berättas på så många olika sätt kan en fråga sig? Inspirerad av Bachs Der Fuge, som är ett musikstycke som är indelat i en mängd variationer av samma tema, lyckas Queneau variera sin text på mängder av olika sätt – och på så sätt även visa litteraturens möjligheter.

Det bör även tilläggas att Queneau på 1960-talet även var en av grundarna av OuLiPo (Ouvroir de Littérature Potentielle, ungefär: Verkstaden för potentiell litteratur), en litterär grupp vars syfte var (eller är – gruppen existerar än idag) att utforska nya former av skrivande bland annat genom att sätta upp begränsningar för skrivandet.

Vad kan en lära sig av detta? Jo att skrivandet, precis som Queneau antyder med sina texter är ett hantverk som det går att lära sig. I Stilövningar laborerar han till exempel med texten genom att berätta den i olika tempus och ur olika berättarperspektiv, samt provar en rad olika stilar. Det kan du också göra!

Vad sägs till exempel om att berätta din text som en dröm, som en överraskning eller genom att fokusera på olika färger? Eller berätta texten på ett prunkande, alternativt ett precist och exakt sätt? I Stilövningar visar även Queneau hur en gestaltar de olika sinnena eller vad skillnaden är mellan en text som drar åt det talspråkliga, alternativt det strikta och affärsmässiga hållet med sin höga stilnivå.

Genom att läsa boken lär du dig dessutom olika troper, som litotesen (som är en medveten underdrift som kan användas som effekt för att förstärka handlingen) och stilfigurer som lipogrammet (som är en text där en inte använder ord som innehåller en viss bokstav), samtidigt som du även får kunskap om olika versmått och hur du skriver i olika genrer – och mycket mer.

Stilövningar är helt enkelt en ovärderlig källa till inspiration som alla skrivande människor borde läsa.

Just nu läser jag (äntligen!) J.D. Salingers Räddaren i nöden om den odräglige och alienerade tonårsrebellen Holden Caulfields nattliga äventyr i 40-talets New York. Förutom att romanen utspelar sig i en spännande miljö, där huvudpersonen rör sig bland barer och klubbar, går på bio och hänger i Central Park, briljerar Salinger med sin snillrika och mycket komplexa karaktärsskildring.

Jag kan inte annat än tycka om Holden – som framstår som minst lika flerdimensionell och komplex som Shakespeares karaktär Hamlet. Vad som är intressant är att även Holden Caulfield diskuterar Hamlet i romanen.

“Han påminde alldeles för mycket om någon jävla general, i stället för en sorgsen och knepig grabb”, kommenterar huvudpersonen Lawrence Olivers filmatisering av pjäsen från 1948. Kanske står den här ”knepigheten” för just komplexitet, och kanske är det just det som gått förlorat i filmatiseringen?

I sin bok Story nämner skrivcoachen Robert McKee även just Hamlet som en av världslitteraturens mest flerdimensionella karaktärer. Enligt McKee är Hamlet inte bara tredimensionell – han har tio, tolv, ja praktiskt taget ett oräkneligt stort antal dimensioner.

Vad är det då som menas med flerdimensionalitet och hur skapar man det? Jo, för att en karaktär ska framstå som flerdimensionell och komplex behövs det motpoler – och framför allt motsägelsefullhet. Ingen är till exempel allt igenom genomgod, eller -ond för den delen.

För att åter ta Hamlet som exempel är han till exempel både kärleksfull och sadistisk, frisk och sinnessjuk, klarsynt och förvirrad, hänsynslös, samtidigt som han visar medlidande ibland och så vidare. Listan kan göras lång.

Genom att utforska och ha med båda motpolerna i ett motsatspar skapar du helt enkelt en dimension – och för att en romankaraktär ska fungera behövs flera dimensioner. Ju fler desto bättre. Den mest flerdimensionella karaktären bör dessutom vara huvudpersonen, protagonisten.

Men glöm inte heller att göra antagonisten, det vill säga skurken eller den som är ”motståndare”, flerdimensionell. Alla skurkar i en roman bör även ha goda sidor för att framstå som trovärdiga.

Har du bara en del av en motpol så blir karaktärsskildringen däremot platt. Detta är kanske ett av de vanligaste felen när man skapar sina karaktärer. Man gör dem helt enkelt för goda, eller för onda om det handlar om en antagonist,  eftersom man tycker om, eller kanske ogillar, karaktären så mycket. Men då gör du texten en björntjänst.

Visa i stället att du tycker om dina karaktärer – för det måste du göra när du skriver – genom att ge dem lite mer flerdimensionalitet. ”Fall in love with all your characters” – ”Bli kär i alla dina karaktärer” är tipset som Robert McKee ger. Och även antagonisten behöver lite kärlek. ”Embrace all your creations, especially the bad people.”

Vad gäller Holden Caulfield är han är en sanningssägare samtidigt som han även är en lögnare. Han är feg, men samtidig tuff – ibland hamnar han till exempel i slagsmål. Han är cynisk och samtidigt omtänksam. Precis som för Hamlet kan listan göras lång.

Läs- och skrivtips!

Mitt tips till dig är att läsa Räddaren i nöden eller The Catcher in the Rye som är titeln på originalet från 1951 och fundera på hur huvudpersonen Holden Caulfield skildras.

På vilka sätt är han komplex? Vilka motsatspar kan du hitta och hur skildras de?

Fundera där efter på hur du själv kan använda dig av denna teknik i din egen text.

Hur kan du skapa liknande komplexitet i din egen text genom att ge karaktärerna olika dimensioner?

Att kroppen och skrivandet hör ihop är något som är ganska självklart. Det är handen som för pennan över pappret, eller fingrarna som rör sig över tangentbordet. Men hur funkar det egentligen? För den franska andra vågen-feministen Hélène Cixous handlar det om att återerövra kroppen genom skrivandet, samtidigt som det är genom kroppen som skrivandet återerövras.  

För att alludera på den amerikanska queer-feministen Judith Butler, som även hon intresserar sig för kroppens materialitet, bland annat i boken Bodies that Matter: On the Discursive Limits of Sex, skulle en kunna säga att Cixous gör både skrivandet och kroppen till en performativ akt, där det är repetitionen av handlingen som skapar både betydelser och verklighet(er).

Kvinnan måste skriva med kroppen, hon måste uppfinna det ointagliga språk som river ned skiljeväggarna, klasserna, retoriken, påbuden och reglerna; hon måste dränka, tränga igenom, övervinna den yttersta resterande diskursen; inklusive den som skrattar åt att behöva uttala ordet ”tystnad” […].”

Så skriver Cixous i sin genreöverskridande essä  Medusas skratt, som först publicerades 1975 i ett nummer av tidskriften Arc, tillägnat Simone de Beauvoir, och sedan i ”Le Rire de la Méduse et autres ironies” (”Medusas skratt och andra ironier”). Visst låter det som om det även skulle kunna handla om skrivkramp, som måste övervinnas? Eller varför inte om en författare som kämpar med att hitta sin egen röst och ett eget språk som sträcker sig över gränser och hegemonier?

Att det för Cixous just är kvinnan som måste skriva med kroppen kanske en kan tänka bort (en liten stund) med tanke på att människor av alla kön kan inta bokmarknaden idag (i alla fall lite lättare än då Cixous skrev sin ironiserande text), men alla kan även lida av skrivkramp som måste, om inte dränkas, så rivas ner. Och hur gör en det?

Varför inte göra som Cixous och studera James Joyce, som hon för övrigt har doktorerat om, eller kanske (ännu hellre?) Virginia Woolf, som krävde ett eget rum, men som även laborerade med olika berättarperspektiv? Båda, t.ex. Woolf i Mot fyren och Joyce i Odysseus, använde sig av en stream-of-consciousness- eller inre monolog-teknik. För varifrån kommer orden som handen skriver? Kanske just från hjärnans meandrar av materia?

Skrivtips: Skriv din egen inre monolog

Även om stream-of-consciousness eller inre monolog är ett berättartekniskt grepp för att gestalta karaktärernas inre röster och sinnesintryck går det (ju!) att tänka att en själv helt hämningslöst kan skriva ner sin inre monolog, eller bara skriva om vad som helst en stund, utan att, paradoxalt nog, tänka för mycket. För det är kanske just en flod eller ström av ord som hjälper dig att både hitta din egen röst och att förlösa dig från skrivkramp.

Mitt förslag är helt enkelt att börja lätt: sätt en timer på 10 minuter och skriv utan att tänka på att du måste följa några grammatiska eller andra språkliga regler, och speciellt inte på att det måste bli särskilt bra. Bara skriv – och lyssna på Hélène Cixous när hon i Medusas skratt utropar:

Och varför skriver du inte? Skriv! Skriften är för dig, du är till för dig, din kropp är din, ta den.  

Tror du inte att du kan skriva? Gör det ändå. Och skratta ironiskt som Cixous Medusa om någon säger att du inte kan. Min tanke är att alla som vill kan lära sig skriva, eller hitta sin egen röst. Det gäller bara att bli av med den där skrivkrampen.

Inlägget publicerades den 17 juni 2016 på författarcoachen Ann Ljungbergs blogg.