Just nu läser jag (äntligen!) J.D. Salingers Räddaren i nöden om den odräglige och alienerade tonårsrebellen Holden Caulfields nattliga äventyr i 40-talets New York. Förutom att romanen utspelar sig i en spännande miljö, där huvudpersonen rör sig bland barer och klubbar, går på bio och hänger i Central Park, briljerar Salinger med sin snillrika och mycket komplexa karaktärsskildring.
Jag kan inte annat än tycka om Holden – som framstår som minst lika flerdimensionell och komplex som Shakespeares karaktär Hamlet. Vad som är intressant är att även Holden Caulfield diskuterar Hamlet i romanen.
“Han påminde alldeles för mycket om någon jävla general, i stället för en sorgsen och knepig grabb”, kommenterar huvudpersonen Lawrence Olivers filmatisering av pjäsen från 1948. Kanske står den här ”knepigheten” för just komplexitet, och kanske är det just det som gått förlorat i filmatiseringen?
I sin bok Story nämner skrivcoachen Robert McKee även just Hamlet som en av världslitteraturens mest flerdimensionella karaktärer. Enligt McKee är Hamlet inte bara tredimensionell – han har tio, tolv, ja praktiskt taget ett oräkneligt stort antal dimensioner.
Vad är det då som menas med flerdimensionalitet och hur skapar man det? Jo, för att en karaktär ska framstå som flerdimensionell och komplex behövs det motpoler – och framför allt motsägelsefullhet. Ingen är till exempel allt igenom genomgod, eller -ond för den delen.
För att åter ta Hamlet som exempel är han till exempel både kärleksfull och sadistisk, frisk och sinnessjuk, klarsynt och förvirrad, hänsynslös, samtidigt som han visar medlidande ibland och så vidare. Listan kan göras lång.
Genom att utforska och ha med båda motpolerna i ett motsatspar skapar du helt enkelt en dimension – och för att en romankaraktär ska fungera behövs flera dimensioner. Ju fler desto bättre. Den mest flerdimensionella karaktären bör dessutom vara huvudpersonen, protagonisten.
Men glöm inte heller att göra antagonisten, det vill säga skurken eller den som är ”motståndare”, flerdimensionell. Alla skurkar i en roman bör även ha goda sidor för att framstå som trovärdiga.
Har du bara en del av en motpol så blir karaktärsskildringen däremot platt. Detta är kanske ett av de vanligaste felen när man skapar sina karaktärer. Man gör dem helt enkelt för goda, eller för onda om det handlar om en antagonist, eftersom man tycker om, eller kanske ogillar, karaktären så mycket. Men då gör du texten en björntjänst.
Visa i stället att du tycker om dina karaktärer – för det måste du göra när du skriver – genom att ge dem lite mer flerdimensionalitet. ”Fall in love with all your characters” – ”Bli kär i alla dina karaktärer” är tipset som Robert McKee ger. Och även antagonisten behöver lite kärlek. ”Embrace all your creations, especially the bad people.”
Vad gäller Holden Caulfield är han är en sanningssägare samtidigt som han även är en lögnare. Han är feg, men samtidig tuff – ibland hamnar han till exempel i slagsmål. Han är cynisk och samtidigt omtänksam. Precis som för Hamlet kan listan göras lång.
Läs- och skrivtips!
Mitt tips till dig är att läsa Räddaren i nöden eller The Catcher in the Rye som är titeln på originalet från 1951 och fundera på hur huvudpersonen Holden Caulfield skildras.
På vilka sätt är han komplex? Vilka motsatspar kan du hitta och hur skildras de?
Fundera där efter på hur du själv kan använda dig av denna teknik i din egen text.
Hur kan du skapa liknande komplexitet i din egen text genom att ge karaktärerna olika dimensioner?
1 Comment