Går det att ta sig ur sitt eget genus? Och finns det ens något original? Det är frågor som Judith Butler tar upp i sin omstörtande bok Genustrubbel, som jag tipsade om i ett tidigare inlägg.

Eftersom genus är en iscensättning, som består av praktiska och normbundna handlingar, går det i så fall att iscensätta det på ett annat, subversivt sätt?

Det gör det, menar Butler.

Hon tar dragshow och cross-dressing som exempel, där kvinnor eller män iscensätter ett annat genus än det som vanligtvis är knutet till deras kropp.

Visst kan dessa företeelser ses som en parodi, men frågan är bara vad som parodieras. Enligt Butler syftar parodin inte bara på att göra narr av en genusidentitet. För henne är frågan mer komplex än så.

I stället ser hon det som att det som parodieras är själva föreställningen om att det skulle finnas en ursprunglig könsidentitet, en slags kärna. Parodin syftar därmed till att ifrågasätta tanken på att det ens skulle finnas något original.

På så sätt kan allt ses som en imitation, där allt blir kopior, men som saknar original. Därmed ses inte heller kroppen som ett ”vara” utan, menar Butler, som en ”växlande gräns”.

Samma tankegångar kan man till exempel se framträda hos fotografen Cindy Sherman som utforskar dessa sociala konstruktioner av genus i sin konst.

Bland annat skapade hon mellan åren 1977 och 1980 en serie svart-vita fotografier som hon kallade Untitled Film Stills.

På fotografierna porträtteras kvinnor som ser ut att vara hämtade ur svart-vita Hollywoodfilmer från 1940–1960-talet. Fotograferna liknar i mycket filmaffischer.

Problemet” är bara att det inte finns några original. Det är affischer till filmer som inte finns.

Att det dessutom är Cindy Sherman själv som figurerar på alla bilderna gör det hela än mer komplext. På samma gång är hon alla kvinnor, men ändå ingen.

Kanske visar det just att genus, som Butler skriver, är en ”bräcklig identitet” som har upprättats genom en ”stiliserad upprepning av handlingar”.

Tanken på att det finns ett fast och genusbestämt jag framstår därmed som den illusion den är.

Tips

Titta på dokumentären Nobody’s Here But Me om Cindy Sherman.

Tanke- och skrivövning

• Fundera först på vilka normer vad gäller kvinnor och män som finns i samhället och i den kultur som finns runtomkring dig.
• Utforska sedan den kroppsliga och skiftande gränsen som Butler talar om genom att försöka skapa en karaktär som bryter mot köns- och genusnormerna.
• Hur gjorde du?

Har du en romanidé som du vill förverkliga? Då är det viktigt att du redan från början planerar för hur du vill bygga upp din berättelse samt att du får in rutin i skrivandet.

I Vårskolan – skriv en roman, som börjar den 20 mars, får du verktygen som hjälper dig att komma vidare från idé till text.

Den som väntar på inspiration kan få vänta länge. Planering och rutin är helt enkelt A och O när det gäller skrivande.

Under Vårskolans två första veckor ägnar vi oss därför åt att planera för skrivandet så att det ska bli så enkelt som möjligt att sedan sätta din plan i verket.

Bland annat får du lära dig hur du kan tänka för att komma på nya idéer. Ett sätt att testa din idé är att ställa frågor.

”Vad skulle hända om …?” och ”Varför?” är exempel på två kraftfulla frågor som verkligen kan få igång tankemaskineriet.

Under de här två första planeringsveckorna får du även lära dig hur du kan utforska dina karaktärer och deras drivkrafter. Du får även hjälp med att finslipa din romans budskap.

Att ha ett tydligt mål – att till exempel skriva lite varje dag – kan dessutom göra underverk för kreativiteten. Därför får du varje dag under tio veckors tid en skrivövning som du kan fundera på och göra.

Vill du diskutera det du skrivit med andra kan du göra det i en speciell Facebook-grupp. Dessutom ingår det respons från en diplomerad lektör på 10 sidor av det du skrivit.

En extra bonus för dig som väljer att gå Vårskolan nu är kursen Redigera din roman, som ingår i priset.

Här kan du läsa mer om vad kursen innehåller. (Upplägget är detsamma som för Vinterskolan.) Anmäler du dig via denna länk får du dessutom mig som personlig handledare.

Varmt välkommen att vara med i Vårskolan!

 

En av mina absoluta favoritböcker när det gäller genus är Judith Butlers Genustrubbel – feminism och identitetens subversion från 1990.

Boken är helt enkelt suverän för dig som är intresserad av att veta mer om genusteorier och om hur genus fungerar och skapas.

Läser du boken på ett smart sätt kan du få inspiration till hur du skapar karaktärer som inte är genusstereotyper.

Men vad är då genus?

SAOL definierar genus som 1. grammatiskt kön, 2. släkte av djur el. växter och 3. inom feministisk forskning mm.: socialt kön. Men räcker det? Jag skulle säga att Butler definierar genus bättre.

A och O i Butlers teorier är att hon skiljer på det biologiska könet och genus, varav det sistnämnda är en social och kulturell konstruktion. Och det här med konstruktion är intressant.

Så här skriver Butler:

Genus är den upprepade stiliseringen av kroppen, ett antal återkommande handlingar inom en ytterst rigid regulativ struktur som med tiden stelnar och kommer att te sig som en substans, en naturlig form av varande.

Genus bör alltså inte ses som en orsak eller ett resultat som självklart följer med det biologiska könet – mellan dessa båda kategorier finns en radikal diskontinuitet.

Det är nämligen iterationen, denna kedja av upprepningar, som konstruerar vilket genus en viss person har. Dessa normbundna handlingar kallar Butler för performativa, eftersom de är ”iscensättande” eller ”gör” genuset.

Performativitet handlar om både språket och kroppen

Performativitet är dock inget nytt. Konceptet Språklig performativitet introducerades redan på 1950-talet av den amerikanske språk-filosofen J.L. Austin. Enligt honom finns det en så kallad handlingsaspekt i språkliga yttranden som dessutom alltid är beroende av vilken situation den som talar befinner sig i.

Språket tjänar helt enkelt inte bara till att uttrycka sakförhållanden eller känslor eller till att gestalta ett förhållande mellan de som talar, det skapar även identitet, precis som du gör när du till exempel i dialoger eller i löptext skildrar karaktärerna när du skriver.

Ibland är det även språket eller själva yttrandet som skapar själva faktumet. Performativa uttalanden görs exempelvis när barn döps. Då är det själva uttrycket ”Härmed döper jag dig …” som skapar själva faktumet.

Inspirerad av Austin går dock Butler några steg längre än så. Hon menar till exempel att det är barnmorskans eller läkarens yttrande ”It’s a girl” eller ”It’s a boy” som skapar barnets genus redan vid födseln (eller tidigare) – och för Butler har även performativitet lika mycket med språket som med kroppen att göra.

Tankeövning

• Fundera på hur du skapar dina karaktärer i texten som du skriver.
• Upprepar de till exempel några handlingar som bidrar till att iscensätta eller skapa deras genus?
• Fundera även på om dina karaktärers röster, till exempel i dialogerna, bidrar till skapandet av deras genusidentitet.

Hur kan man prata om semikolonet ur ett sexuellt perspektiv? Det gästbloggar Per Ledin som är professor i svenska vid Södertörns högskola om idag.

Slå upp vilken språkriktighetsbok som helst och det står nåt i stil med att semikolon är ett mellanting mellan punkt och komma.

Hur man ska förstå detta mellanting har det aldrig rått nån riktig enighet om. Det är en fråga som kan debatteras.

I det här inlägget tar jag upp semikolonet ur ett sexuellt perspektiv.

Och ja, du läste rätt, en sån diskussion har förts, inte minst i USA, och den leder in i den amerikanska litterära modernismen och till dueller med svärd mellan juristprofessorer i Paris.

Semikolon är inte manliga i USA …

En sådan rubrik finns på en krönika av en amerikan vid namn James J. Kilpatrick; den lyder närmare bestämt The Sissy Semicolon.

Kilpartick tar i ordentligt i artikeln. Semikolon är girly, de är the most pusillanimous, sissified, utterly useless mark of punctuation ever invented.

Man kan tycka att det mest blir löjligt att kalla semikolon fega och flickaktiga. Men debatten togs upp i Jan Freemans språkspalt i Boston Globe med hänvisningar till semikolon-hatande amerikanska modernister.

Det tuffaste citatet kommer från Kurt Vonnegut. Eller citaten, för (som vanligt) på nätet är det svårt att belägga sådana. Jag tar två varianter som florerar:

Here is a lesson in creative writing. First rule: Do not use semicolons. They are transvestite hermaphrodites representing absolutely nothing. All they do is show you’ve been to college. (härifrån)

If you really want to hurt your parents, and you don’t have the nerve to be a homosexual, the least you can do is go into the arts. But do not use semicolons.

They are transvestite hermaphrodites, standing for absolutely nothing. All they do is show you’ve been to college. (härifrån)

Inget manligt över semikolon, alltså. Det är ingen stake i dem, de är transvestiter och hermafroditer.

Och visst, tänker man efter är sådana som Raymond Chandler och Ernest Hemingway och, får man tro, Stephen King allt annat än semikolon. Även det noterar Vonnegut kongenialt:

When Hemingway killed himself he put a period at the end of his life; old age is more like a semicolon. (Källan är här nyhetsbyrån AP.)

… men omhuldade i Frankrike

Den här historien får illustrera att semikolonet är viktigt i Frankrike:

When the Times of London reported in 1837 on two University of Paris law profs dueling with swords, the dispute wasn’t over the fine points of the Napoleonic Code.

It was over the point-virgule: the semicolon. ”The one who contended that the passage in question ought to be concluded by a semicolon was wounded in the arm,” noted the Times. ”His adversary maintained that it should be a colon.”

Den franska 1800-talsduellen mellan juristprofessorerna förlorades alltså av semikolon-förespråkaren. Att semikolonet går förlorat präglar en nutida fransk debatt, där försvinnandet ses som ett kulturellt förfall – eller en engelsk påverkan, vilket är samma sak. Det är klart att högstående författare, en Gustave Flaubert, Victor Hugo eller Marcel Proust, använde semikolon.

I en krönika i The Guardian redogör Jon Henley för denna debatt och citerar en fransk supporter som menar att semikolonet

finds its rightful home in the subtlety of a fine and rich analysis, one which is not afraid to pronounce – and sometimes to withhold – judgment where mere affirmation might be found wanting.

It allows the writer to link ideas without breaking a train of thought; by contrast, over-simplified communication and bald, efficient discourse whose simplistic style is the best guarantee of being widely understood is naturally wary of this punctuation mark.

Semikolonet ger oss alltså möjlighet att nyansera och göra finare distinktioner. Särskilt utrymme får författaren Michel Houellebecq, som säga tillhöra de som fortfarande använder skiljetecknet.

Den semikolon-mening som citeras lyder översatt:

Han kunde inte minnas när han hade erektion senast; han väntade på stormen.

Eller på franska:

Il n’arrivait plus à se souvenir de sa dernière érection ; il attendait l’orage.

Den som vill läsa om det här i original kan gå till Un appel du mouvement contre la disparition du point-virgule.

Avslutande könsbestämning av semikolonet

Jag vet inte riktigt om det här kan sammanfattas. Klart är att semikolonet är kulturellt laddat, så även i Sverige, även om det inte diskuteras i termer av kön på samma sätt.

Jag hoppas i ett senare inlägg komma tillbaka till semikolon och svenska författare.

Att det inte är stake i skiljetecknet har i alla fall sagts även hos oss. Nedan könsbestäms skiljetecknet, och nu blir dess feminina egenskaper ett plus och inte, som i den amerikanska modernismen, ett minus:

Av de fyra ‘klassiska’ skiljetecknen i det svenska skriftspråket – punkt, kolon, kommatecken och semikolon – har jag största förtroendet för de båda sistnämnda.

Ett av skälen är att jag förbinder kommatecken och semikolon med mjukhet och kvinnlighet; de två har inte tillnärmelsevis samma manhaftiga karaktär som en brysk slutpunkt eller ett väl så barskt kolon.

För mig är de feminina skiljetecknen sangvinskt blodfulla – de maskulina tvära och koleriska.

Ett feminint, sangviniskt, blodfullt och alldeles utmärkt skiljetecken, lyder denna bedömning. Det är förresten återigen en journalistisk text vi möter, en blogg på Värmlands Folkblad.

I en krönika i Dagens Nyheter (från 12 september 2008) nämner Lars Linder en del av det jag beskrivit ovan. Han sammanfattar det hela i en fråga som gör semikolonet radikalt och up to date:

Skriftspråkets mest queera tecken?

Själv har jag antagligen förläst mig på Hemingway i ungdomen, för spontant tycker jag att semikolon mer rör till än förklarar och nyanserar.

Men det är skillnad på ens värderingar och handlingar. Söker jag igenom mina blogginlägg så dyker de allt upp, och ganska många av dem, de där semikolona …

Till sist ett tack till Ulla Moberg som satte mig på det här spåret genom att ge mig den DN-krönika som jag nyss citerade.

Exkurs om källorna

Jag har länkat till de krönikor och nätkällor jag använder. Dock har jag inte hittat alla förstahandskällor.

Det framgår av inlägget att det är oklart om Vonnegut verkligen sagt det som står i citaten; kanske är det hela en skröna så bra att vi håller den för sann.

Inte heller Houellebecq-citatet har jag hittat i original, och även det kan vara lite för bra för att vara sant. Sånt är ju inte ovanligt, snarare tvärtom, alltså att citat tillskrivs berömdheter felaktigt.

Jag fick t.ex. nyss höra att det med sannolikt inte är sant att Flaubert sa: Madame Bovary, c’est moi!

 

Det här blogginlägget publicerades ursprungligen den 10 januari 2012 på bloggen På svenska.

Kan ett nytt sätt att skriva hjälpa till att minska de ojämlikheter som finns mellan kvinnor och män?

Det är i alla fall tanken med en ny sorts ”inkluderande skrift” som ganska nyligen introducerades i Frankrike där jag bor.

Detta inkluderande sätt att skriva handlar helt enkelt om ett annat och icke-sexistiskt sätt att skriva, där man lägger vikt vid både syntax och innehåll för att det ska vara inkluderande och jämlikt.

Det handlar bland annat om att skapa kvinnliga yrkestitlar som tidigare “saknats”.

Nu kan man till exempel inte bara skriva professeur för lärare utan även professeure, eller varför inte auteure med ett e på slutet om det handlar om en författarinna? Att sätta e som ändelse är ett vanligt sätt att omvandla ett adjektiv till femininum i franskan. Nu införs det även för substantiv.

Men kanske gäller det fortfarande bara för vissa ord och titlar? Borgmästaren i Paris heter Anne Hidalgo och är, som man kan utläsa av namnet, kvinna. Men det finns (i alla fall ännu inte) varken någon könsneutral eller kvinnlig motsvarighet för hennes yrkestitel.

I stället betonar till och med Franska Akademien på sin hemsida att om en kvinna, som nu är fallet, är borgmästare så ska man i stället säga Madame le maire (och inte Madame la maire). Att ordet borgmästare är maskulinum är tydligen väldigt viktigt.  Vad det beror på kan man spekulera i.

Men nu börjar saker (äntligen!) röra på sig. Mots-Clés (som betyder Nyckelord) är en kommunikationsbyrå som nu infört en manual för hur detta nya inkluderande sätt att skriva fungerar.

Ett nytt tecken har till exempel införts: ”mellanpunkten” – ”le point milieu”, som innebär att man efter ordstammen sätter det manliga suffixet och sedan det kvinnliga suffixet efter varandra. Om det är ett ord i pluralis lägger man även till ett s.

Så här skriver man till exempel skådespelare/skådespelerska: acteur·rice·s.

Extra viktigt känns det att man i stället för att använda vissa köns- eller genusstereotypa antonomasier, det vill säga omskrivningar av exempelvis egennamn eller ord som Homme eller Femme med stor bokstav, nu väljer att fokusera på ord som ”mänsklig”.

Ett exempel på detta är De mänskliga rättigheterna, som på franska heter Les Droits de l’Homme. Homme på franska betyder nämligen inte bara man utan även människa. Nu väljer man i stället att skriva Les Droits Humains.

Läs mer

Här kan du läsa mer (på franska) om de tre huvudsakliga förändringarna som skett vad gäller detta nya inkluderande skrivsätt. Det går även att ladda ner hela manualen.

Idag intervjuar jag Annika Andebark, som skriver på första delen i en romanserie om häxprocesserna som ägde rum i Älvdalen.

Jag frågar henne bland annat om vad hon har för mål med sitt skrivande 2017.

Vi pratar även om naturens roll i hennes text och om hur skrivandet kan jämföras med att odla. 

 

Du skriver om häxprocesserna som ägde rum i Älvdalen. Vill du berätta lite mer om det?

År 1667 förhördes tolvåriga Gertrud av Pastor Elvius. Det sades att hon hade gått på vatten. Hon erkände inte förrän 1668 – efter många förhör.

Detta var upprinnelsen till häxprocesserna där omkring 300 personer avrättades i Sverige under åren 1668–1675.

Frågan jag söker svar på är ”Vem tände bålen?” Hur kunde det här hända?

Jag förstår att det krävs mycket research. Hur går du tillväga när du gör research?

Egentligen har jag inte någon plan – jag drivs mer av lust.

För ett tag sedan sökte jag igenom bibliotekskatalogen och beställde massor av böcker. När jag känner för det bläddrar jag i dem och gör anteckningar. Men mest inspireras jag.

När jag inte kommer vidare i skrivandet för att jag saknar kunskap googlar jag efter var jag kan hitta svaren.

På mina resor till och från Älvdalen passar jag på att även förkovra mig. Senast tillbringade jag en hel dag på landsarkivet i Uppsala med att gå igenom och fotografera av gamla handskrifter.

På vägen dit passerade jag Uppsala slott. På en informationsskylt läste jag om torneringen som ägt rum där i samband med drottning Kristinas abdikation. Bilden i mitt huvud var så tydlig – kanske är det startscenen till en av mina böcker i serien.

Vem är huvudpersonen och tänker du på något speciellt när du gestaltar dina karaktärer? Har du till exempel något speciellt genustänk?

Huvudpersonen i första boken är Marit. Hon anklagas för trolldom. Hennes kusin och farmor erkänner. Hennes mor förnekar ihärdigt.

Att Marit vacklar kan man förstå av protokollet. Hon begär ett enskilt möte med Pastorn – ska hon ljuga på sig själv och komma till himlen eller förneka och riskera att avrättas utan syndernas förlåtelse?

Männen tillbringade en stor del av året på resor. Kvinnorna måste ha varit handlingskraftiga. Jag vill veta mer om deras vardag. Hur tänkte de?

Gestaltningen är långt ifrån klar. Jag har insett att jag behöver ”veta” mer om dem.

I din text spelar naturen en viktig roll. Varför är det så och hur ter det sig i texten?

Marit levde i symbios med naturen. I min berättelse är folket i Åsen Vanernas ättlingar – ett naturfolk med förmågor att känna in som många idag stängt av.

Kontrasterna med ”helvetet” i Falun är stora där gruvdriften dödade all växtlighet. Det är en tid med stora kontraster.

Det är min förhoppning att berättelserna ska få oss att se ett annat sätt att leva.

Har du något mål för ditt skrivande 2017?

Jag längtar efter att sätta igång med nästa del, men har bestämt mig för att bli klar med den här först.

Jag har alltid älskat att skriva, har mängder av halvfärdiga projekt liggande i stora bananlådor, på hårddiskar med mera

Mats Söderlunds råd till mig på en skrivarkurs med honom och Susanna Alakoski var att inte splittra upp mig utan koncentrera mig på en sak och göra klart. Därför har jag förbjudit mig att ägna mig åt något annat skrivande – även om jag inte kommer framåt.

Effekten har faktiskt blivit att jag skriver mindre nu än tidigare. Men om det är vad som krävs för att jag ska bli klar så får det vara så. Jag tänker att alla intryck ligger till sig och det kommer när det mognat.

Jag tänker att det är som att odla. Först måste man tillreda jorden (gå på skrivkurser för att skapa en grogrund), sedan sår man frö (research).

Därefter behöver det vatten, värme och tid att utvecklas (under tiden tar jag långa promenader, cyklar, besöker platser att inspireras av).

Skördar gör jag de gånger när jag hittar flödet – och jag tänker att det kommer i sinom tid.

Vill du läsa mer om Annika och hennes skrivande kan du göra det på andebark.se.

Idag gästbloggar min lektörskollega Louise Bonta som även är författare som skriver cosy mystery. Hon kommer snart även att arrangera distanskurser bland annat i hur man skriver sagor. 

Vad har händerna med skrivandet att göra?

Hur många vet att våra händer ibland kallas för hjärnans förlängning mot yttervärlden, att de är intelligenta och läraktiga? Att våra händer har ett minne? Det sa Aristoteles redan för 2 000 år sedan. Man brukar prata om handens kunskap, det som händerna gör skapar minnen i vårt medvetande. Våra händer är fantastiska. Med händerna kan vi visa våra tankar och våra känslor, vilka vi är. Med händerna kan vi straffa och smeka, förbanna och trösta, hälsa och krama. Händerna är viktiga redskap i våra relationer.  Vi tar våra händer för givna, att de ska finnas där. Vi tänker inte på hur viktiga våra händer är egentligen.  Bind fast händerna på en italienare och han tappar talförmågan brukar man säga.

Handen har ett stort område i hjärnan. En aktiv hand växer i hjärnan och får större utrymme än en hand som inte gör så mycket.  Händer som är aktiva stimulerar hjärnan, vårt välbefinnande och vårt kreativa tänkande. Vyerna vidgas, fantasin stimuleras och vi blir lugna. Man kan säga att utan kreativa händer byggs ingenting, inga tavlor målas, ingen musik skrivs, inga mattor vävs OCH inga böcker skrivs.

Pennan är handens mest kraftfulla redskap har någon sagt. Många författare föredrar att skriva med penna framför att skriva på datorn. Man tar sig tid, man hinner förstå hur man tänker när idéerna kommer från hjärnan, ålar sig ner genom armen, vidare till handen och fingrarna.

Som författare får man skrivkramp nu och då. Hjärnan är tom, inga idéer, man kommer ingen vart, går på tomgång.  Många bra tips får man då – skriv varje dag, läs något, belöna dig med något du tycker om, ta en promenad, skriv på tid, sätt klockan.

Men … om man skulle ta och göra något med händerna? Ta fram färgpennor och papper? Rita något? Ta fram gamla garnrester och sticka något? Ta fram en lerklump eller modellera och forma en figur? Knåda en deg? (Sinnligt. Sätter fart på erotiska tankar.)  Bygga något av gammalt skrot?

Det här med stickning vurmar jag för. Bra på många sätt – terapi, man stressar av, blandar färger, båda hjärnhalvorna hålls igång – en avig, en rät, ta ihop, man formar mönster o s v – händerna hålls aktiva, man mår bättre – och som grädde på moset stimuleras fantasin av våra kreativa händer.

Jag brukar tänka – så många kreativa tankar, idéer och drömmar och kärlek för den delen som vävts in i dukar och trasmattor, som stickats in i koftor och raggsockar, broderats in i dukar.

 

Texten publicerades ursprungligen på Louise Bontas sida Kommunikationsnyckeln den 10 januari 2017.

Snart är 2017 här och vad passar då bättre än att sätta upp mål för vad du ska uppnå med ditt skrivande under det kommande året?

Att sätta mål gör det betydligt enklare att både vidareutvecklas och att uppnå det du vill – detta gäller även när det handlar om skrivande.

Kanske skriver du redan på en roman eller annan bok som du vill få färdig under året? Kanske har du en bokidé som du vill göra verklighet av? Vilket som än är fallet så är planering A och O.

Fundera därför först och främst över vad du har för mål med ditt skrivande nästa år. Vad vill du åstadkomma och hur ska du göra det?

Att dela upp målen i mindre delmål är ett bra knep. Hur mycket vill du till exempel hinna skriva på en dag, en vecka eller en månad?

Tänk på att målen som du sätter bör vara både realistiska och mätbara. Kanske är ditt mål exempelvis att skriva en sida eller en scen i boken varje dag?

Alla författare vet att inspiration inte är något som kommer till en hux flux. Väntar du på att inspirationen ska infinna sig så kan du få vänta länge.

Då är det bättre att själv göra slag i saken. För att skriva en bok krävs det att du verkligen sätter dig framför datorn och skriver.

Avsätt därför tid i din kalender för när du ska skriva. Ska du till exempel skriva en stund varje morgon eller en stund varje kväll? Ska du ha en dag i veckan som är din speciella skrivdag? Ju oftare du skriver desto bättre är det. Då får du in rutin i skrivandet.

Fundera framför allt på hur ofta du bör skriva för att uppnå dina mål.

Även om vissa dagar kanske inte blir så produktiva som du hade tänkt dig från början så är det ändå viktigt att du sätter dig vid datorn och öppnar ditt dokument med din text.

Vet du inte vad du ska skriva? Passa då på att läsa igenom det som du redan har skrivit eller gå igenom din idé igen.

Att göra ett synopsis – det vill säga ett dokument där du planerar för vad du ska skriva och i vilken ordning du ska göra det är alltid en god idé. Det gör oftast skrivandet så mycket enklare. Dela gärna in texten i olika scener – och glöm inte var du ska lägga de stora vändpunkterna.

När du planerar ditt skrivande fundera även på vad inom det skrivande hantverket som du behöver utveckla. Behöver du till exempel bli bättre på att skildra karaktärer eller behöver du lära dig mer om gestaltning eller struktur?

Hur kan du förbättra dessa saker? Kanske behöver du till exempel gå en kurs?

Det är även bra att ha en plan för vad som ska hända när du skrivit och redigerat klart boken. Eftersom man alltid blir hemmablind för sin text är det alltid en bra idé att först skicka den till olika testläsare och sedan till en lektör.

En lektör har just den kunskap som krävs för att se på din texts styrkor och svagheter med professionella ögon – och kan därmed hjälpa dig att vidareutveckla det du skrivit för att din bok slutligen ska kunna bli utgiven.

 

Checklista

• Sätt upp mål för ditt skrivande. Tänk på att målen bör vara både realistiska och mätbara.
• Hur ofta ska du skriva och vad ska du skriva? Gör ett synopsis.
• Vad behöver du bli bättre på i ditt skrivande? Försök att utveckla det.
• Vad händer när boken är klar? Skicka den till en lektör som kan hjälpa dig att vidareutveckla ditt manus.

Ni har väl inte missat Lektörsadventskalendern? Varje dag fram till jul ger jag och mina lektörskollegor tips om skrivande och om hur du kan utveckla din text på bästa sätt.

Tiden går snabbt mot jul – och idag är det jag som är lucka 18. Idag skriver jag om hur du kan skapa karaktärer som inte är köns- eller genusstereotypa.   

Så skapar du karaktärer som inte är köns- eller genusstereotypa

Precis lika inspirerande som det är att läsa om flerdimensionella karaktärer tycker jag det är att läsa om karaktärer som inte är köns- eller genusstereotypa.

Även dessa framstår nämligen som mer trovärdiga och mer komplexa. I verkliga livet är de människor vi möter nämligen alltid mer mångsidiga än vi kanske tror.

Ofta är det en utmaning att skapa en komplex karaktär – och lika svårt kan det vara att komma ur sitt stereotypa tänk när det gäller genus. Vi är helt enkelt vana vid att kvinnor respektive män anses ha vissa egenskaper eller att de beter sig på ett visst sätt i ett visst samhälle eller i en viss kultur.Detta avspeglar sig även i litteraturen.

Men här har du som författare all möjlighet i världen att skapa komplexitet i karaktärsskildringen!

Komplexa karaktärer är även något som gör läsaren mer berörd och engagerad – och att lyckas engagera läsaren är en förutsättning för att hon ska vilja läsa vidare.

Men hur gör man då? Här kommer några tips.

1. Ta först och främst fasta på vad skrivcoachen Robert McKee skriver om flerdimensionella karaktärer i sin bok Story.
Enligt McKee skapar man flera dimensioner hos en karaktär genom att ge denna eller denne motsatta sidor. Ett motsatspar skapar en dimension – och genom att till exempel göra en karaktär både ond och god skapas en dimension. Försök att skapa så många dimensioner som möjligt, så blir både karaktären och texten mer intressant.

2. Fundera sedan på vilka egenskaper som brukar karakteriseras som typiskt ”kvinnliga” respektive ”manliga” och ge karaktärerna i din text lite av båda sidor – alla har vi oftast både något ”typiskt” kvinnligt och manligt i oss.

3. För att se om du lyckats skapa karaktärer som inte är köns- eller genusstereotypa kan du även testa att, om så bara i tanken, byta kön på dem. Då ser du lätt om du till exempel beskrivit kvinnor och män på ett speciellt sätt?

Det här är en nyttig övning som förmodligen kommer få dig att tänka i nya banor och som hjälper dig att motverka ensidighet.