”Om det hänger ett gevär på väggen i första akten så måste det ha avfyrats innan pjäsen är slut”, lär Anton Tjeckov ha sagt.

Det är kanske det mest kända exemplet på en plantering, det vill säga en ledtråd där det hintas om vad som kommer att hända senare i berättelsen.

Ofta är det början av berättelsen som kopplas samman med slutet på detta sätt, men det behöver inte alltid vara så. Ju tidigare du lägger planteringen desto större brukar dock effekten bli.

Oftast smygs planteringar in i handlingen på ett mer subtilt sätt, så att det inte blir för uppenbart vad som ska ske. Det är ju ju inte heller meningen att läsaren ska kunna gissa sig till storyns stora vändpunkter.

Skriver du en bok, speciellt om den ingår i spänningsgenren, är det extra viktigt att du känner till detta berättartekniska knep – många som läser deckare gillar nämligen att till exempel försöka lista ut vem mördaren är. Då är det bra att placera ut små ledtrådar, samtidigt som det även är bra att lägga ut villospår.

Men det är även användbart i andra genrer. Planteringar skapar nämligen alltid en både mer sammanhängande och sannolik historia – och som exemplet med Tjeckov ovan också visar så bör allt även ha ett syfte i ett narrativ. Lämna därför inget åt slumpen.

Hur planterar man?

Du kan plantera händelser på flera sätt. Till exempel kan du använda en mindre scen åt att plantera för vad som komma skall. Det här är till exempel vanligt i westernfilmer där tittaren ofta får se antagonisten och protagonisten i samma rum – vanligtvis en saloon – innan den senare uppgörelsen kommer.

Men det är lika användbart om du håller på att skriva en roman. Det kan vara så enkelt som att antagonisten till exempel tittar hotfullt på protagonisten för att läsaren ska förstå att deras nästa möte inte kommer att bli så angenämt.

Ett annat känt knep är att låta någon visa oro för någon annan. I bra litteratur är det alltid ett säkert tecken på att något hotfullt kommer hända.

 Lästips

Som alltid är det bra att läsa andra författarens böcker för att se hur de har gjort. Läs till exempel Hemingways ”Farväl till vapnen” – och försök förstå varför redan första meningen är en plantering.