Sex och semikolon

Hur kan man prata om semikolonet ur ett sexuellt perspektiv? Det gästbloggar Per Ledin som är professor i svenska vid Södertörns högskola om idag.

Slå upp vilken språkriktighetsbok som helst och det står nåt i stil med att semikolon är ett mellanting mellan punkt och komma.

Hur man ska förstå detta mellanting har det aldrig rått nån riktig enighet om. Det är en fråga som kan debatteras.

I det här inlägget tar jag upp semikolonet ur ett sexuellt perspektiv.

Och ja, du läste rätt, en sån diskussion har förts, inte minst i USA, och den leder in i den amerikanska litterära modernismen och till dueller med svärd mellan juristprofessorer i Paris.

Semikolon är inte manliga i USA …


En sådan rubrik finns på en krönika av en amerikan vid namn James J. Kilpatrick; den lyder närmare bestämt The Sissy Semicolon.

Kilpartick tar i ordentligt i artikeln. Semikolon är girly, de är the most pusillanimous, sissified, utterly useless mark of punctuation ever invented.

Man kan tycka att det mest blir löjligt att kalla semikolon fega och flickaktiga. Men debatten togs upp i Jan Freemans språkspalt i Boston Globe med hänvisningar till semikolon-hatande amerikanska modernister.

Det tuffaste citatet kommer från Kurt Vonnegut. Eller citaten, för (som vanligt) på nätet är det svårt att belägga sådana. Jag tar två varianter som florerar:

Here is a lesson in creative writing. First rule: Do not use semicolons. They are transvestite hermaphrodites representing absolutely nothing. All they do is show you’ve been to college. (härifrån)

If you really want to hurt your parents, and you don’t have the nerve to be a homosexual, the least you can do is go into the arts. But do not use semicolons.

They are transvestite hermaphrodites, standing for absolutely nothing. All they do is show you’ve been to college. (härifrån)

Inget manligt över semikolon, alltså. Det är ingen stake i dem, de är transvestiter och hermafroditer.

Och visst, tänker man efter är sådana som Raymond Chandler och Ernest Hemingway och, får man tro, Stephen King allt annat än semikolon. Även det noterar Vonnegut kongenialt:

When Hemingway killed himself he put a period at the end of his life; old age is more like a semicolon. (Källan är här nyhetsbyrån AP.)

… men omhuldade i Frankrike

Den här historien får illustrera att semikolonet är viktigt i Frankrike:

When the Times of London reported in 1837 on two University of Paris law profs dueling with swords, the dispute wasn’t over the fine points of the Napoleonic Code.

It was over the point-virgule: the semicolon. ”The one who contended that the passage in question ought to be concluded by a semicolon was wounded in the arm,” noted the Times. ”His adversary maintained that it should be a colon.”

Den franska 1800-talsduellen mellan juristprofessorerna förlorades alltså av semikolon-förespråkaren. Att semikolonet går förlorat präglar en nutida fransk debatt, där försvinnandet ses som ett kulturellt förfall – eller en engelsk påverkan, vilket är samma sak. Det är klart att högstående författare, en Gustave Flaubert, Victor Hugo eller Marcel Proust, använde semikolon.

I en krönika i The Guardian redogör Jon Henley för denna debatt och citerar en fransk supporter som menar att semikolonet

finds its rightful home in the subtlety of a fine and rich analysis, one which is not afraid to pronounce – and sometimes to withhold – judgment where mere affirmation might be found wanting.

It allows the writer to link ideas without breaking a train of thought; by contrast, over-simplified communication and bald, efficient discourse whose simplistic style is the best guarantee of being widely understood is naturally wary of this punctuation mark.

Semikolonet ger oss alltså möjlighet att nyansera och göra finare distinktioner. Särskilt utrymme får författaren Michel Houellebecq, som säga tillhöra de som fortfarande använder skiljetecknet.

Den semikolon-mening som citeras lyder översatt:

Han kunde inte minnas när han hade erektion senast; han väntade på stormen.

Eller på franska:

Il n’arrivait plus à se souvenir de sa dernière érection ; il attendait l’orage.

Den som vill läsa om det här i original kan gå till Un appel du mouvement contre la disparition du point-virgule.

Avslutande könsbestämning av semikolonet

Jag vet inte riktigt om det här kan sammanfattas. Klart är att semikolonet är kulturellt laddat, så även i Sverige, även om det inte diskuteras i termer av kön på samma sätt.

Jag hoppas i ett senare inlägg komma tillbaka till semikolon och svenska författare.

Att det inte är stake i skiljetecknet har i alla fall sagts även hos oss. Nedan könsbestäms skiljetecknet, och nu blir dess feminina egenskaper ett plus och inte, som i den amerikanska modernismen, ett minus:

Av de fyra ‘klassiska’ skiljetecknen i det svenska skriftspråket – punkt, kolon, kommatecken och semikolon – har jag största förtroendet för de båda sistnämnda.

Ett av skälen är att jag förbinder kommatecken och semikolon med mjukhet och kvinnlighet; de två har inte tillnärmelsevis samma manhaftiga karaktär som en brysk slutpunkt eller ett väl så barskt kolon.

För mig är de feminina skiljetecknen sangvinskt blodfulla – de maskulina tvära och koleriska.

Ett feminint, sangviniskt, blodfullt och alldeles utmärkt skiljetecken, lyder denna bedömning. Det är förresten återigen en journalistisk text vi möter, en blogg på Värmlands Folkblad.

I en krönika i Dagens Nyheter (från 12 september 2008) nämner Lars Linder en del av det jag beskrivit ovan. Han sammanfattar det hela i en fråga som gör semikolonet radikalt och up to date:

Skriftspråkets mest queera tecken?

Själv har jag antagligen förläst mig på Hemingway i ungdomen, för spontant tycker jag att semikolon mer rör till än förklarar och nyanserar.

Men det är skillnad på ens värderingar och handlingar. Söker jag igenom mina blogginlägg så dyker de allt upp, och ganska många av dem, de där semikolona …

Till sist ett tack till Ulla Moberg som satte mig på det här spåret genom att ge mig den DN-krönika som jag nyss citerade.

Exkurs om källorna

Jag har länkat till de krönikor och nätkällor jag använder. Dock har jag inte hittat alla förstahandskällor.

Det framgår av inlägget att det är oklart om Vonnegut verkligen sagt det som står i citaten; kanske är det hela en skröna så bra att vi håller den för sann.

Inte heller Houellebecq-citatet har jag hittat i original, och även det kan vara lite för bra för att vara sant. Sånt är ju inte ovanligt, snarare tvärtom, alltså att citat tillskrivs berömdheter felaktigt.

Jag fick t.ex. nyss höra att det med sannolikt inte är sant att Flaubert sa: Madame Bovary, c’est moi!

 

Det här blogginlägget publicerades ursprungligen den 10 januari 2012 på bloggen På svenska.

4 Comments

  1. Tack för en mycket intressant text! Jag undrar dock hur du tänker kring paradoxerna i sammanhanget; som att tex Hemingway ju av många ansågs tampas med och utmana könsidentitet och leva em flytande position. Se tex den här texten, bifogad.

    Tack iaf för en mkt fin text. Själv blandar jag både mjukt och hårt, men med stor förkärlek för semikolon. 🙂 allt gott / Martin

    http://www.sydsvenskan.se/2016-01-05/den-queera-kvinnokarlen

    1. Hej Martin!
      Vilken intressant fråga! 🙂 Jag vidarebefordrar den till Per Ledin som skrivit gästblogginlägget. Tack även för länken till artikeln – mycket intressant att läsa. Vidarebefordrar även frågan till Christian Ekvall, som är en god vän till mig 🙂

      1. Ett sätt att se på saken är att hans bestämda berättarstil (och för del delen hela hans livsstil) var en strategi för att hantera en inre tvekan. Hans mor klädde honom gärna i klänning, och hans far svarade med att lära honom skjuta vid tre års ålder. På motsvarande vis kan man ana att hela hans tvärsäkra framtoning (i ord såväl som handling) var en reaktion på allting inom honom som han inte förstod eller inte ville kännas vid. Hemingway undvek inte bara semikolon; han var inte ens vidare förtjust i kommatecken.

        För den som är intresserad av Hemingways androgyna sida, ägnar jag hela efterordet till Edens lustgård (snart ute på Bakhåll) åt detta ämne.

        Bästa hälsningar
        Christian

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *