Idag intervjuar jag Annika Andebark, som skriver på första delen i en romanserie om häxprocesserna som ägde rum i Älvdalen.
Jag frågar henne bland annat om vad hon har för mål med sitt skrivande 2017.
Vi pratar även om naturens roll i hennes text och om hur skrivandet kan jämföras med att odla.
Du skriver om häxprocesserna som ägde rum i Älvdalen. Vill du berätta lite mer om det?
År 1667 förhördes tolvåriga Gertrud av Pastor Elvius. Det sades att hon hade gått på vatten. Hon erkände inte förrän 1668 – efter många förhör.
Detta var upprinnelsen till häxprocesserna där omkring 300 personer avrättades i Sverige under åren 1668–1675.
Frågan jag söker svar på är ”Vem tände bålen?” Hur kunde det här hända?
Jag förstår att det krävs mycket research. Hur går du tillväga när du gör research?
Egentligen har jag inte någon plan – jag drivs mer av lust.
För ett tag sedan sökte jag igenom bibliotekskatalogen och beställde massor av böcker. När jag känner för det bläddrar jag i dem och gör anteckningar. Men mest inspireras jag.
När jag inte kommer vidare i skrivandet för att jag saknar kunskap googlar jag efter var jag kan hitta svaren.
På mina resor till och från Älvdalen passar jag på att även förkovra mig. Senast tillbringade jag en hel dag på landsarkivet i Uppsala med att gå igenom och fotografera av gamla handskrifter.
På vägen dit passerade jag Uppsala slott. På en informationsskylt läste jag om torneringen som ägt rum där i samband med drottning Kristinas abdikation. Bilden i mitt huvud var så tydlig – kanske är det startscenen till en av mina böcker i serien.
Vem är huvudpersonen och tänker du på något speciellt när du gestaltar dina karaktärer? Har du till exempel något speciellt genustänk?
Huvudpersonen i första boken är Marit. Hon anklagas för trolldom. Hennes kusin och farmor erkänner. Hennes mor förnekar ihärdigt.
Att Marit vacklar kan man förstå av protokollet. Hon begär ett enskilt möte med Pastorn – ska hon ljuga på sig själv och komma till himlen eller förneka och riskera att avrättas utan syndernas förlåtelse?
Männen tillbringade en stor del av året på resor. Kvinnorna måste ha varit handlingskraftiga. Jag vill veta mer om deras vardag. Hur tänkte de?
Gestaltningen är långt ifrån klar. Jag har insett att jag behöver ”veta” mer om dem.
I din text spelar naturen en viktig roll. Varför är det så och hur ter det sig i texten?
Marit levde i symbios med naturen. I min berättelse är folket i Åsen Vanernas ättlingar – ett naturfolk med förmågor att känna in som många idag stängt av.
Kontrasterna med ”helvetet” i Falun är stora där gruvdriften dödade all växtlighet. Det är en tid med stora kontraster.
Det är min förhoppning att berättelserna ska få oss att se ett annat sätt att leva.
Har du något mål för ditt skrivande 2017?
Jag längtar efter att sätta igång med nästa del, men har bestämt mig för att bli klar med den här först.
Jag har alltid älskat att skriva, har mängder av halvfärdiga projekt liggande i stora bananlådor, på hårddiskar med mera
Mats Söderlunds råd till mig på en skrivarkurs med honom och Susanna Alakoski var att inte splittra upp mig utan koncentrera mig på en sak och göra klart. Därför har jag förbjudit mig att ägna mig åt något annat skrivande – även om jag inte kommer framåt.
Effekten har faktiskt blivit att jag skriver mindre nu än tidigare. Men om det är vad som krävs för att jag ska bli klar så får det vara så. Jag tänker att alla intryck ligger till sig och det kommer när det mognat.
Jag tänker att det är som att odla. Först måste man tillreda jorden (gå på skrivkurser för att skapa en grogrund), sedan sår man frö (research).
Därefter behöver det vatten, värme och tid att utvecklas (under tiden tar jag långa promenader, cyklar, besöker platser att inspireras av).
Skördar gör jag de gånger när jag hittar flödet – och jag tänker att det kommer i sinom tid.
Vill du läsa mer om Annika och hennes skrivande kan du göra det på andebark.se.
