I förra inlägget skrev jag om den antika kroppsfobin. Kanske finns det rent av något kvar av den idag? Vad tror du?
Idag tänkte jag fortsätta berätta om hur denna fobi, eller rättare sagt ifrågasättandet av den, manifesterar sig på flera spännande sätt i Nina Bouraouis debutroman Förbjuden betraktelse.
Kroppsfobin ifrågasätts genomgående i romanen på ett starkt ironiskt sätt, samtidigt som Bouraoui använder sig av våldsamma metaforer som ofta har med kroppen att göra. Inte sällan handlar dessa om synen och seendet eller om reproduktionsorganen. Bland annat skriver Bouraoui:
… nåde den som tittar för länge på den kvinnlighet som avtecknar sig bakom yttergardinerna! Hans ögon kommer att förvandlas till ett gammalt smutsigt och övergivet kvinnokön, blodet kommer att forsa ur ögonhålornas punkterade vitor och förblindad av fantasifoster kommer mannen att dö av sina befläckade tårar.
Det starka ordflödet i romanen spär på känslan av ilska och viljan att spränga sig loss ur en både bokstavlig som bildlig fångenskap. Ofta är texten dessutom full av utropstecken, vilket är ganska ovanligt för ett skönlitterärt verk.
I själva verket präglas hela atmosfären i huset där huvudpersonen Fikria bor av en enorm fobi mot kroppen – och detta leker Bouraoiui symboliskt med, både i användandet av bildspråket och språket i sig.
Själva huset kallas till exempel för ett ”Gynaeceum”, (”gynecée”), det vill säga ett avskilt utrymme där husets kvinnor i det antika Grekland och Rom var tvungna att hålla till. Tyvärr har översättaren förvanskat betydelsen av ordet lite grand genom att i stället översätta det som ”jungfrukammare”:
Från och med puberteten var husets honor tvungna att leva i tystnad, dolda bakom en jungfrukammares fönster där tiden inte längre hade anledningar att existera.
Hur kan då denna plats vara symbolen för en slags tyst kvinnlig materia där det inte heller finns något förnuft? Jo, man skulle kunna säga att det precis som enligt de traditionella gamla normerna så finns det en uppdelning mellan flera binära motsatspar: publik och privat sfär, förnuft och känsla, manligt och kvinnligt – och allt detta skildrar och ifrågasätter Bouraoui.
Den största fobin mot kroppen och då speciellt kvinnokroppen uppvisar pappan familjen när Bouraoui låter honom uttrycka sig i en replik, som dessutom är en av de få som förekommer i romanen. Den övriga texten liknar i mycket en inre monolog.
Det är när Fikria för första gången får mens och då skyndar sig mot toaletten för att dölja blodet som hennes pappa, som ständigt övervakar sin dotter, plötsligt dyker upp.
Vad säger han då? Ja, det kommer vi titta närmare på i nästa inlägg.
