Igår den 10 juni på den kvinnohistoriska kvällsfikan fick jag och tittarna förflytta oss till de hälsingska skogarna och närmare bestämt till den lilla orten Järvsö, som författaren Johanna Willmarks debutroman Dödsblommeört från 2019 kretsar kring.
Vad är då en dödsblommeört – jo det är den äldre benämningen på växten bolmört som har hallucinogena effekter och vars rot därför blandades i de så kallade ”flygsalvorna” som sedan Medeltiden användes av kvinnor som ansågs vara trollkonor.
I romanen Dödsblommeört, där läsaren får följa tre kvinnors berättelser från mitten av 1600-talet och fram till nutid, säger karaktären Märit Hansdotter så här:
Det bliver aldrig gott i Järfzöö socken förrän denna elaka roten är avkortad och bortkörd av vägen.
Vad som är så spännande är att det här är en autentisk replik, för samtidigt som Dödsblommeört är en släktkrönika är den också en slags dokumentärroman. Märit Hansdotter är nämligen en släkting, elva generationer tillbaka i tiden, till Johanna själv – och det är i dödsdomen mot Märit som romanens första berättelse tar avstamp.
Huvudkaraktären Karin i romanens andra berättelse från 1940-talet är spännande nog också en släkting till Johanna från samma släktled som Märit – och även här lyfter Johanna fram en mörk och dokumentär historia om hur det var för Karin att hamna på Frösö sinnessjukhus. Parallellt med Karins berättelse får läsaren även följa det som dokumenteras i Karins sjukhusjournaler. Bland annat skriver psykiatern så här: ”Sedan midsommar 1938 sämre, stark psykisk påfrestning på grund av våldsam sexuell uppretning.”
I romanens tredje berättelse får vi möta den fiktiva nutidskvinnan Jannika som arbetar som jämställdhetssekreterare i Stockholm – och även hon har en parallell och mycket berörande historia om moderskap och som gör att även Jannika flyr ut till skogen. I Jannikas komplexa berättelser väver Johanna samman motsatspar på ett finurligt sätt, som till exempel hora/madonna-komplexet, som saknar motsvarighet för det manliga könet.
Vilka trådar binder då Märit, Karin och Jannika samman? ”Vanmakt inför ett institutionellt och för tiden normaliserat våld mot kvinnor – inte sällan under vetenskaplig flagg”, svarar Johanna själv. Några av de teman som behandlas i Dödsblommeört är till exempel myndighetsutövande, örter och alternativmedicin, samt inte minst rädslan för kvinnlig sexualitet.
På ett skickligt sätt visar Johanna att det finns trauman som återkommer och går i arv från generation till generation. Genom Dödsblommeört kan man säga att Johanna ger upprättelse åt drabbade kvinnor.
Så här skriver Johanna själv:
Ibland behöver vi gå längre än till botten av oss själva. Ibland når vi vår botten bara för att förstå att det endast är en början på något mycket mer omfattande och komplext.
Stort tack till Johanna som ville medverka i den kvinnohistoriska kvällsfikan – och tack till er som ville vara med och titta!
Här kan ni läsa mer om Johanna Willmark och hennes roman Dödsblommeört.
Johanna har även en författarsida på Facebook som ni hittar här.
