Idag fortsätter jag intervjun med mig själv i rollen som lektör, där jag tagit hjälp av och fått frågor från vänner, Facebookvänner och medlemmar i gruppen Författare på Facebook. Bland annat berättar jag varför en text behöver en lektör. Den roligaste frågan i den här intervjun var ändå att svara på om jag kan se om en text är skriven av en man eller kvinna.
Varför behöver en text en lektör? Varför kan jag inte skicka direkt till ett förlag?
I de allra flesta fall blir författaren ”blind” för sin egen text och har därmed svårt att bedöma vad som både är bra och vad som skulle kunna utvecklas i manuset. Har skrivandet dessutom tagit flera år är denna ”bedömning” förmodligen ännu svårare att göra. Kanske finns det genier som inte behöver andras professionella ögon på sin text, även om jag tror det är mycket ovanligt. I alla tider har det funnits författarsällskap där man läst varandras texter. Tänk bara på författare, som Hemingway och F. Scott Fitzgerald med flera som samlades i Gertrud Steins lägenhet i Saint-Germain-des- Prés eller på Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre och gänget som satt på kaféer och diskuterade sina texter.
Att starta en skrivgrupp där man läser varandras texter kan vara en bra start om man inte vill anlita en lektör direkt. Att ha testläsare är alltid bra. Man kan helt enkelt säga att i desto bättre ”skick” manuset är när det når mig som lektör, desto bättre blir utvecklingsförslagen. Att ett manus blir utgivet direkt på förlag händer så klart det också, men det är ett mycket fint nålsöga att ta sig igenom. Genom att anlita en lektör ökar du dina chanser att bli utgiven, om det är det som är målet.
Hur vet man som lektör att man fattar vart författaren vill med sin text? Om manuset ligger lite utanför alla “solklara” ramar? Fattar att man kollar vissa saker (gestaltning, fokalisering, dramaturgisk kurva etc. etc) men hur hjälper man till med saker som “tonen” eller “stilen”? Menar, tänk om man fattat fel vad gäller vad författaren vill? Min rädsla är, att om jag efter långt ensamhetsjobb med manuset vänder mig till någon som bryr sig om och engagerar sig i min text, då skulle jag bli alldeles till mig i trasorna och kanske liksom göra som lektören säger även om lektören egentligen inte riktigt fattat. Så, jag undrar väl hur du jobbar med kommunikationen där, för att få fram författarens “stil”.
Det här var en lång och lite komplicerad fråga. 😊 Vad författaren vill tänker jag bör framgå av själva texten. Kanske är det en fördel att det även finns tolkningsutrymme för läsaren? Jag läser helst en text först innan författaren berättar vad hon/han/hen vill med sin text. Därifrån kan man ta diskussionen om hur författaren ska nå sitt mål på bästa sätt. Ofta läser jag manus som ”går utanför ramen”, som till exempel kan vara av experimentell karaktär, och på något sätt är alla manus unika. Det viktiga tänker jag, om vi pratar stil, är att stilen är konsekvent, att till exempel det absurda inslaget bevaras, att författaren kör på fullt ut med sin idé och utvecklar den. (Vet inte, var det här svar nog på din fråga?) Precis som du säger gäller det även att kommunicera, men gärna efter lektörsläsningen. Däremot om vi pratar genrelitteratur, som till exempel feelgood så kan man säga att det finns vissa ”ramar” att följa. En feelgood-historia har till exempel (oftast) ett lyckligt slut. I en deckare bör till exempel mordgåtan lösas. Slutet bör helt enkelt kännas konsekvent.
Hur jobbar du med kommunikation. Skickar lektören exempel på text och frågar ”är det hit du strävar”?
Nä, det är sällan jag skickar text och frågar om det är ”hit” författaren strävar. Vad man som författare (säg att man vill vara experimentell och unik) bör göra, tror jag, är att utveckla sin egen stil och idé, inte att efterlikna någon annans, även om jag ibland får intrycket av att en del författare inspirerats av en viss författares text, vilket inte är fel i sig, men det gäller att hitta sin gen unika röst och stil.
Har du som lektör läst massor av olika texter från olika tidsepoker, för att kunna bedöma och se samt tipsa om stildrag? 
Jag har förutom min magisterexamen i skapande svenska från Lunds universitets författarskola läst två år litteraturvetenskap på universitetet och då grottat ner mig i olika texter, både prosa, lyrik och dramatik från mängder av olika tidsepoker, allt från Antikens tragedier och komedier, till medeltidslitteratur, klassicism, romantiken, realismen, modernismen, postmodernismen till dagens litteratur. På
Lunds universitets författarskola ingick så klart också att man läste mängder av olika texter. Jag har även en master i litteraturvetenskap från Sorbonne i Paris, där jag bor, då vi också så klart läste mängder av texter från olika tidsepoker. På Sorbonne valde jag även inriktningen genusfrågor och postkolonialism, så man kan säga att även detta är två av mina specialområden. Förutom litteraturstudier så har jag även läst konstvetenskap (texter kan även inspireras av konsten!) och media och kommunikation.
Är det inte bättre att ge ut själv, då blir det ju som jag vill utan att klåfingriga människor ska förstöra min text?
Att ge ut själv är så klart även det ett bra alternativ, men här skulle jag säga att det då är ännu viktigare att du anlitar både en frilansande lektör och redaktör, som kan vässa ditt manus. (Se mer ovan om att bli ”blind” för sin egen text.) På traditionella förlag får du alltid en redaktör som arbetar tillsammans med dig och med ditt manus. När jag tar mig an uppdrag som redaktör är samarbetet med författaren dessutom så mycket tätare än när det gäller att göra en lektörsläsning.
Jag använder till exempel Spåra ändringar-funktionen i Word, vilket gör att författaren kan acceptera eller förkasta precis alla förändringsförslag som görs. Här krävs det även flera rundor där jag och författaren bollar manuset mellan varandra. Målet är alltid att författaren ska bli nöjd med sin text. Själva redaktörsarbetet kan till exempel handla om att stryka partier där författaren ”värmer upp” innan berättelsen tar vid (ofta kan man börja en roman senare än vad man tror), hitta logiska luckor, renodla stilen så att den blir konsekvent, ja helt enkelt utveckla manuset så att det når sin fulla potential.
Är man en sämre författare om man blir utgiven på ett litet förlag än ett stort?
Nej, verkligen inte! Vissa små förlag kan vara specialiserade på en viss genre, ha en viss inriktning, eller till exempel vara fokuserade på mer experimentell prosa. Att välja förlag brukar jag jämföra med att söka jobb. Det är viktigt att hitta ett förlag som passar det manus du skrivit och som ger ut den typ av texter som du skriver. Botanisera gärna i bokhandlarna och se vilka böcker du gillar, som du tycker att din prosa eller lyrik liknar och skicka in till dessa förlag. Här finns en bra lista som är ganska heltäckande över vilka svenska förlag som finns.
Händer det att kunder blir sura?
Jag skulle nog vilja påstå att 99 % av de författare vars manus jag arbetat med har varit nöjda, och ofta mer än det. Under Sagt om Helena på min hemsida kan du läsa några av de ”omdömen” jag fått.
Men att någon blivit sur har så klart hänt, men ofta har det då berott på rena missförstånd, som att ”lektörsläsningen tog för lång tid och det visar att du inte tagit mitt manus på allvar”, vilket jag skulle vilja säga är helt tvärtom. Jag lägger ner mycket tid på varje manus. Om jag inte tagit manuset på allvar skulle jag ha läst igenom det snabbt och skrivit ett hafsigt utlåtande på ett par, tre sidor, vilket inte är fallet. Man får inte heller glömma bort att det krävs en hel del reflektion och tankearbete. Jag kan ”jobba” med ett manus medan jag tar en promenad. Ser då någon på Facebook att jag är ute på promenad eller tar en kaffe och inte sitter vid datorn kan personen kanske få uppfattningen att jag ”inte gör mitt jobb”. Men nog om det.
När bör man då absolut respektive absolut inte anlita en lektör?
Jag är partisk när jag säger det 😉, men att anlita en lektör kan lyfta din text och vässa till den så att manuset blir antaget av förlag, eller så att du kan ge ut den på hybridförlag eller på egen hand. Att anlita en lektör är att ta sin text på allvar – för det gör jag som lektör. När bör man då absolut inte anlita en lektör? Kanske om du är dålig på att ta ”kritik”, även om den är konstruktiv.
Hur märker lektören om en författare skriver om ett ämne hen inte behärskar?
Kanske märks det här främst i fackböcker, även om de författare vars fackböcker jag arbetat med varit experter på sitt ämne. Ändå rekommenderar jag dock att man som författare, säg att man skriver om ett specialområde, låter faktagranska sin text av någon annan. Men det kan även handla om anakronismer, till exempel om moderna objekt som smugit sig in i en historisk roman, eller att något i storyn inte är logiskt eller psykologiskt trovärdigt. De flesta författare är dock idag mycket duktiga på att göra research. Det finns till och med grupper på Facebook för det. Det man inte känner till kan man i regel även lära sig genom att till exempel läsa massor av facklitteratur om saken i fråga. Jag har till exempel arbetat med författare som skrivit om länder de inte besökt – ändå har texten blivit väldigt trovärdig och levande.
K an du som lektör se på en text om det är en man eller kvinna som skrivit den?
Det här var en intressant fråga, och jag skulle nog svara ”nej”, men jag kan bara dra slutsatsen efter vilka författare (både kvinnor och män) vars manus jag arbetat med (och det är en hel del). Det sägs ju att män beskriver kvinnor huvudsakligen till utseendet, medan män karaktäriseras efter sina handlingar. Kanske är det här en kulturell fråga (se till exempel den här artikeln), men även författare där svenska är deras andraspråk har skildrat kvinnliga karaktärer, men även kvinnlig vänskap på ett mycket komplext sätt. Kanske beskrivs kvinnor och män olika i så kallad genrelitteratur. Men. De författare som jag har arbetat med skildrar både komplexa kvinnliga och manliga karaktärer, ofta är de kvinnliga, men även de manliga, karaktärerna dessutom starkt skildrade.
Det viktig tror jag som sagt är komplexiteten, att en karaktär har flera sidor. (Att jag får fördelen att arbeta med manus där kvinnor och män beskrivs på ett icke-stereotypt vis kan även bero på att jag i min informationstext om mig på Litterära konsulters sida skriver att genusfrågor och postkolonialism är mina specialområden och att författare som verkligen är medvetna om stereotypa bilder inte vänder sig till mig.)
Vilka genrer föredrar du/är du bäst på?
När det gäller genrer är jag ”allätare”, och jag tar mig an de flesta genrer, även om jag har en förkärlek för texter som behandlar genusfrågor och postkolonialism. Jag lektörsläser allt från rena skönlitterära texter, fackböcker, till relationsromaner, feelgood, deckare, experimentell prosa med mera. Det roligaste är ändå när författaren tar sin text på allvar, har arbetat igenom den väl och verkligen vill satsa på sitt skrivande – då är det som extra roligt att arbeta med texten.
Hur väljer du ut vilka manus du vill jobba med?
Det är inte jag som väljer manus, det är författarna som väljer mig. 😊
