Intervju med Pilka Herner

Idag intervjuar jag Pilka Herner vars debutroman med den intressanta titeln ”Mellan stolarna” gavs ut på Ekström & Garay förlag i november 2019.

Boken finns att köpa hos såväl fysiska bokhandlare som hos de flesta nätbokhandlare. ”Mellan stolarna” finns även som både e-bok och ljudbok.

Hej Pilka! Hur kändes det att romandebutera?

Spännande, läskigt och roligt. Jag hade min release på vår kvarterspub, Mässingshornet i Malmö. Det var trångt och stämningen var härlig.

”Mellan stolarna” är en intressant titel, och jag vet att det finns mycket tanke bakom den. Vill du berätta mer om titeln och vad boken handlar om?

Romanen handlar om Ingrid som arbetar på en psykoterapimottagning i ett Malmö i förändring. Läsaren får följa med in i rummet och möta Stina som har panikångest, Magnus som trots framgång i livet har allvarliga självmordstankar
och Agneta som blivit deprimerad på grund av ensamhet. Psykoterapeuten Ingrid har själv äktenskapsproblem, en schizofren syster och en dement mamma.
I romanen vävs Ingrids komplicerade privatliv samman med klienternas berättelser.

Titeln kom sent i skrivprocessen, under en mycket inspirerande skrivarvecka på Öland. Den syftar på vad som händer i mötet mellan klient och psykoterapeut.

Du har sagt att du både vill dramatisera och avdramatisera mötet mellan psykoterapeut och klient. Vill du förklara hur du menar?

Att i en terapi undersöka orsaker till psykisk ohälsa och därigenom upptäcka negativa mönster kan leda till både stor och mer blygsam dramatik. Den kan vara i förhållande till viktiga livsval såsom nära relationer, val av studier eller arbete. Listan kan göras lång. Existentiella funderingar är inte ovanliga i terapirummet.
Jag ville göra relationen mellan klient och psykoterapeut mer jämlik. Människa möter människa. Båda sitter i samma båt, livets båt, men har i just terapisituationen olika platser.

Något som slår mig när jag läser boken är att karaktärerna och situationerna känns väldigt äkta, ja nästan dokumentära. Berättelsen griper tag i en direkt. Hur har du lyckats med det?

Successivt, under de fyra år som jag har skrivit på boken, har jag lärt känna mina karaktärer, levt med dem och gjort dem levande. Ibland när jag har sett någon person i folkvimlet eller på teve som påmint om mina karaktärer har jag tänkt eller sagt: ”Men det där liknar ju Ingrid, Magnus, Stina eller Agneta …”

Samtidigt som de olika huvudkaraktärernas livsberättelser och problematik känns unika så tycker jag att storyn rymmer stor allmängiltighet. Tänkte du på det när du skrev romanen?

Ja, jag ville till exempel ha spridning i ålder för att fånga in en någorlunda ålderstypisk problematik, även om varje människas livsberättelse också är unik.
Läsaren får möta Stina som är tjugotvå år, den fyrtiotvåårige reklamaren Magnus och den sextioåttaåriga änkan Agneta.

Flera läsare har kommenterat min bok genom att berätta om den eller de karaktärer som fängslat just dem. ”Jag tyckte boken blev lite som terapi för mig också, när jag kände igen mig i vissa livsöden”, skriver till exempel en läsare.
Själv är jag alla karaktärerna – och samtidigt ingen utav dem.

Varför valde du romanformen i stället för att skriva en fackbok?

Min fantasi är alldeles för livlig för att skriva en fackbok. Jag njuter av att kunna blanda erfarenheter från de tusentals möten jag har och har haft i terapirummet med egna erfarenheter och rent ”hittepå”. Vad som är vad är det bara jag som vet.
Dessutom finns det mycket facklitteratur och självhjälpsböcker skrivna om ämnet psykisk ohälsa. I mitt sökande efter romaner blev resultatet magert. I många böcker ingår terapisessioner dock som korta inslag. Jag tar tacksamt emot boktips! Teve-serien ”In treatment” är en säker inspirationskälla.

Jag kommer att tänka på Nina Bouraouis roman ”Mina onda tankar”, men i Bouraouis roman har psykiatrikern, som kallas doktor C, ingen egen röst, utan fyller mest en funktion som den som tar emot berättelsen, som huvudkaraktären jämför med en bok. I din roman ”Mellan stolarna” blir även psykoterapeuten Ingrid en huvudkaraktär. Vad tänker du om det?

Förutom att Nina Bouraoui och jag har olika litterära uttryckssätt så kan denna skillnad bero på kulturella olikheter men kanske framför allt på att bemötandet av klienter i terapirummet har förändrats mycket sedan jag gick min utbildning 1990. Då skulle terapeuter vara mer passiva, lyssna mest och komma med en och annan tolkning, medan terapeutens aktiva roll betonas mer idag.

Naturligtvis är ramarna i terapin mycket viktiga. Terapeuten ska till exempel inte bli kompis med sina klienter (som Agneta i min roman vill), samtidigt som hon eller han måste ta hand om sitt eget liv utan att blanda in klienterna. Man kan säga att terapeutens berättelse är tyst, men att hennes eller hans egna tankar kommer och går, och detta naturligtvis beroende på situation och samtalsämne.
Att jag i min roman har gått in och skildrat terapeuten Ingrids tankar är kanske ett nytt grepp som ligger i linje med att jag vill skildra människan i de båda stolarna.

 Vem tycker du ska läsa ”Mellan stolarna”?

Alla som är nyfikna på vad som pågår i en människas inre och i ett terapirum.
Och främst de som inte vill läsa den … Men naturligtvis måste det finnas en gnutta intresse för att vi har en inre värld värd att utforska. Boken ligger i fältet mellan skönlitteratur och psykologi och kan läsas som en spänningsroman. Men den fungerar också för kollegor och studerande som en titt in i ett av alla terapirum.

Och vem är du då Pilka? Vill du berätta lite om dig själv?

Pilka Herner

I flera år arbetade jag som både lärare och psykoterapeut, men sedan tjugo år har jag helt släppt läraryrket och arbetar nu som privat psykoterapeut på en mottagning i centrala Malmö. Skrivit har jag gjort på fritiden, men med ålderns rätt kommer jag framöver att få mer tid till skrivandet.

Hur kom du på idén till boken?

Mitt första större skrivprojekt började, som för så många, delvis som en bearbetning av en jobbig period i livet. Mina föräldrar och syskon var döda och jag ville bevara historierna om dem och om släkten som skulle försvinna med mig om ingen skrev ner dessa berättelser. På en inspirerande skrivarkurs med Tove Folkesson insåg jag att något annat legat i bakhuvudet, som nu pockade på att bli skrivet. Jag var även mycket trött på släkten som sedan dess har fått ligga på vänt.  Så började den utdragna förlossningen för ”Mellan stolarna.” Romanen tog fyra år att skriva.

Min bästa skrivtid är helgmorgnar innan världen vaknat. Kurser på Folkuniversitetet och regelbundna träffar med skrivarvänner har varit till både glädje och god hjälp. Ett tips från en skrivkursdeltagare fick mig att ta kontakt med dig, Helena Hansen.
I två omgångar förde du mig respektfullt vidare med min text. Dina goda, matnyttiga kommentarer fick mig att förbättra och förfina min text på ett sätt som alltid kändes på mina villkor även om kommentarerna ibland också var positivt utmanande. Med spänd förväntan såg jag fram emot responsen och fick samtidigt en liten glimt av Paris.

Tack för de fina orden! När får vi läsa fler böcker av dig?

Jag hade ingen aning om hur mycket arbete som krävs för att som debutant marknadsföra sin bok. Det förlaget gör räcker en bit, men om jag vill mer får jag själv ta tag i det.

Tiden har inte räckt till för att påbörja en efterföljare som många efterfrågar. Men tankar och idéer finns det gott om. Och jag vet att jag kan lita på dig Helena även i fortsättningen.

Det kan du absolut göra. 😊 Tack för samtalet Pilka! Jag ser mycket fram emot att få ta del av dina kommande böcker!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *