På onsdag den 3 juni kl. 08:30 är det åter dags för en digital kvinnohistorisk frukost som äger rum via Zoom. Då gästas jag av författaren Sylvia Lidén Nordlund, som gett ut en romantrilogi: Allt det du måste (2017), Om du bara vågar (2018) och Det enda du behöver (2019). Utöver det har Sylvia medverkat med noveller i en rad antologier.

  På Sylvias hemsida kan du läsa mer om hennes böcker och författarskap.

På den kvinnohistoriska frukosten kommer Sylvia att berätta om sin huvudperson Mias inre och yttre resa samt om sin egen författarresa.

Sylvia kommer även att beröra hur våra måsten begränsar oss, hur viktigt det är att våga förändras och hur försoning och acceptans kan ge lugn i själen.

Varmt välkommen att delta!  

Psst: vill du få chansen att delta gratis?

 Förutom att Sylvia har ett begränsat antal fribiljetter kan du gå till högerkolumnen här på till min hemsida prenumerera på mitt nyhetsbrev senast tisdag den 2 juni kl. 21:00. Då kommer en gratis inbjudan att dyka upp i din inkorg. Dessutom kommer du få info om kommande spännande event och inspirerande erbjudanden.

(PS: Försökte du prenumerera förra veckan? Försök igen. Tyvärr strulade uppdateringen av WordPress och nya prenumeranter på nyhetsbrevet blev därför inte registrerade.)

Väl mött på onsdag!  

Igår den 27 maj hade jag äran att ha två gäster på min kvinnohistoriska frukost – Desirée Kjellberg, som är chef för Sveriges fängelsemuseum i Gävle, och den före detta advokaten och numera författaren Annika Andebark, vars bok Oväsen i Älvdalen gav ut i mars i år.

På Zoom-mötet hade jag en bakgrundsbild på Cellfängelset. Under mötet berättade Desirée Kjellberg mer om det, men även om tortyr och förvaringen av de häxanklagade kvinnorna. Framför allt fokuserade vi på den spännande och företagsamma kvinnan Katarina Bure, som blev anklagad för att vara häxa.

Både Desirée Kjellberg och Annika Andebark lyfter på varsitt sätt fram en dold och mörk kvinnohistoria. Och här har du som skriver verkligen en historia att bita tag i!

Vill du ha hjälp i ditt skrivande erbjuder jag just nu ett mycket innehållsrikt och inspirerande skrivpaket som du kan läsa mer om här.  

 Förutom att Annika tog på sig advokatglasögonen berättade hon även om hur fängelsemuséet gjort stort intryck på henne när hon gjorde research, som man verkligen kan säga att hon gjorde på ett djupt sätt.

För att ta in känslan av hur det var att sitta i det lilla fängelsehålet, och för att på så sätt också skapa en starkt trovärdig skildring i sin roman, där hon på ett mycket effektfullt sätt låter läsaren känna rädslan hos de anklagade, så gjorde fängelsemuseet ett undantag – Annika fick helt enkelt krypa ner i detta otäcka hål.

Hur det gick till kan du se på YouTube-klippet nedan.

Återigen, tack Desirée Kjellberg och Annika Andebark för ett mycket intressant och spännande samtal!

Vi fick möta författaren Annika Andebark

I morse kl. 08:00 den 20 maj ägde min första kvinnohistoriska frukost rum. Då träffades jag och författaren Annika Andebark plus ett tiotal deltagare via Zoom, som är ett fantastiskt verktyg för möten där man kan delta var man än befinner sig i världen (själv sitter jag i Paris), bara man har en dator eller mobil.

Oväsen i Älvdalen

Vi pratade om Annikas spännande roman ”Oväsen i Älvdalen” som kom ut på Hoi förlag i maj 2020. I sin suggestivt prosalyrisk roman lyfter Annika fram och gestaltar de dolda historierna om de så kallade häxprocesserna i Älvdalen, där Annika utgått från existerande protokoll. Jag rekommenderar varmt boken! Övriga ämnen vi diskuterade var bland annat normbrytande och starka kvinnor, vilka ofta var just de som blev anklagade för att vara trollkonor, om Annika hade ett genustänk när hon skrev, plus hur hon så väl lyckats med att gestalta både de utsatta kvinnorna och maktens män.

Här kan du läsa mer om boken Oväsen i Älvdalen.

Här hittar du Annikas blogg, där hon regelbundet publicerar material om trolldomsprocesserna.

Här hittar du Annikas YouTube-kanal, där du bland annat hittar delarna i Annikas minidokumentärserie om trolldomsprocesserna.

De kvinnohistoriska frukostarna

De kvinnohistoriska frukostarna är ett forum för diskussion och inspiration. Här kommer du att möta fler som ser vikten av att lyfta fram kvinnohistoria och kvinnors historier.  Bland annat kommer flera författare att dela med sig av hur de använt och använder sig av pennan för att lyfta fram kvinnor.

Evenemangen äger rum digitalt via plattformen Zoom.

Paraplyprojektet Kvinnohistorier

De kvinnohistoriska frukostarna ingår i paraplyprojektet Kvinnohistorier, där bland annat jag och Annika är engagerade, Tillsammans vil vi lyfta fram historier om kvinnor – både skriva och oskrivna – från dåtid till nutid.

Här hittar du länken till den nystartade webbsidan kvinnohistorier.se.

Program för de kvinnohistoriska frukostarna, samt till flera andra inspirerande evenemang, hittar du där.

Kvinnohistorier har även en sida på Facebook. Den hittar du här. Gilla gärna sidan – även där kommer inspirerande och spännande evenemang att presenteras.

Vill du vara gäst på en kvinnohistorisk frukost?

Skriver du själv om kvinnohistoria eller historier om kvinnor? Då är du varmt välkommen att vara min gäst i programmet. Du kan kontakta mig via mejl: helenahansentexta@gmail.com eller fylla i kontaktformuläret här på min hemsida.

Prenumerera på kvinnohistoriers och mitt nyhetsbrev

Vill du hålla dig uppdaterad om vad som händer, samt även få fina erbjudanden är du varmt välkommen att prenumerera på Kvinnohistoriers och mitt nyhetsbrev. Kontakta mig i så fall på ovanstående mejladress eller fyll i din information under “Prenumerera på mitt nyhetsbrev” på min hemsida.

Ett återkommande evenemang

Idén är att de kvinnohistoriska frukostarna ska vara ett regelbundet och återkommande digitalt evenemang. I framtiden kommer du att kunna köpa ett abonnemang där alla kvinnohistoriska frukostar ingår. Håll utkik framöver i min webbutik och på min och Kvinnohistoriers hemsida för mer info.

Med önskan om inspiration i skrivandet!

De kvinnohistoriska frukostarna är ett forum för diskussion och inspiration. Här kommer du att möta fler som ser vikten av att lyfta fram kvinnohistoria och kvinnors historier.  Bland annat kommer flera författare att dela med sig av hur de använt och använder sig av pennan för att lyfta fram kvinnor.

Evenemangen äger rum digitalt via plattformen Zoom.

Möt Annika Andebark kl. 08:00 den 20 maj 2020

Imorgon den 20 maj kl. 08:00 till ca kl. 08:45 har du chansen att träffa författaren Annika Andebark som gav ut sin suggestivt prosalyriska roman Oväsen i Älvdalen i mars i år. I romanen lyfter hon fram och gestaltar den dolda historien om häxprocesserna som ägde rum i Älvdalen på 1600-talet.

Här kan du läsa mer om boken.

Här kan du läsa mer om Annika Andebark – en engagerad författare som bland annat har sin egen YouTube-kanal som du hittar här. Du kan även följa henne på Facebook eller Instagram.

Kvinnohistorier – en ny sida som lyfter fram historier om kvinnor

De kvinnohistoriska frukostarna är ett evenemang som drivs av Kvinnohistorier, där bland annat både jag och Annika är engagerade. Tillsammans vill vi lyfta fram historier om kvinnor – både de skrivna och oskrivna – från dåtid till nutid.

Här hittar du den nystartade hemsidan kvinnohistorier.se, där du kan läsa om fler inspirerande arrangemang.

Digital bokmässa den 27 juni 2020

Bland annat arrangerar vi en digital bokmässa den 27 juni i år. Där kommer att finnas fyra scener: en kvinnohistorisk scen, en skrivscen, en scen för Hoi förlag och en hälsoscen. Välkommen att läsa mer om mässan här. Biljett till mässan inklusive tillträde alla scener kostar endast 295 kr. (Jag kommer snart dra igång en webbshop här på min hemsida – men håll utkik så länge på sidan Kvinnohistorier.)

 skrivpaket – utveckla ditt skrivande

På kvinnohistorier.se kan du även köpa inspirerande skrivpaket. I mitt paket ”Utveckla ditt skrivande” som säjs till ett rabatterat pris på endast 795 kr fram till den 12 juni (sedan för 1 589 kr) ingår en hel del spännande saker:

• Romanen Oväsen i Älvdalen av Annika Andebark (värde 249 kr)
• Kortromanen Sätta punkt av Annika Andebark (värde 69 kr)
• Sex nummer av Tidningen Skriva och tillgång till alla artiklar under tolv månader (värde 450 kr)
• Exklusiv tillgång till Facebookgrupp med skrivtips
• Livesändning med mig, Helena Hansen (45 min) en gång i under juli, augusti, september och oktober med möjlighet att ställa frågor
• Kvinnohistorisk frukost via Zoom vid fyra tillfälle (värde 300 kr)
• Entrébiljett till nästkommande två bokmässor – 27 juni 2020 och 17 oktober 2020 (värde 590 kr)
• Rabatterat pris på första kapitelanalys av mig, Helena Hansen, (ditt pris 995 kr – ordinarie pris 1 495 kr). Analysen beställs och betalas senast den 30 september 2020.

Välkommen på en kvällsfika ikväll kl. 20 den 7 maj 2020 med mig, Helena Hansen i Paris, och författaren Annika Andebark, där vi pratar om hur boken “Oväsen i Älvdalen” blev till, manustjänster och mycket mer!

Här kan du läsa mer om ”Oväsen i Älvdalen” – en prosalyrisk roman där Annika Andebark lyfter fram en dold kvinnohistoria – den om de nordiska häxprocesserna. Frågan som ställs i denna bok, som är första delen i flera i serien ”Eldarna”, är bland annat ”Vem tände bålen?”

Själv hade jag äran att vara Annikas lektör och skrivcoach.

Igår den 6 maj hade Annika även premiär på sin YouTube-kanal ”Trolldomsprocesser”, där första delen i minidokumentären ”Vem tände bålen? visades”. Passa på att prenumerera på kanalen så missar du inget avsnitt.

Kvällsfikan med Annika sker digitalt via Zoom och här hittar du länken dit.

Varmt välkommen ikväll kl. 20!

Idag intervjuar jag Pilka Herner vars debutroman med den intressanta titeln ”Mellan stolarna” gavs ut på Ekström & Garay förlag i november 2019.

Boken finns att köpa hos såväl fysiska bokhandlare som hos de flesta nätbokhandlare. ”Mellan stolarna” finns även som både e-bok och ljudbok.

Hej Pilka! Hur kändes det att romandebutera?

Spännande, läskigt och roligt. Jag hade min release på vår kvarterspub, Mässingshornet i Malmö. Det var trångt och stämningen var härlig.

”Mellan stolarna” är en intressant titel, och jag vet att det finns mycket tanke bakom den. Vill du berätta mer om titeln och vad boken handlar om?

Romanen handlar om Ingrid som arbetar på en psykoterapimottagning i ett Malmö i förändring. Läsaren får följa med in i rummet och möta Stina som har panikångest, Magnus som trots framgång i livet har allvarliga självmordstankar
och Agneta som blivit deprimerad på grund av ensamhet. Psykoterapeuten Ingrid har själv äktenskapsproblem, en schizofren syster och en dement mamma.
I romanen vävs Ingrids komplicerade privatliv samman med klienternas berättelser.

Titeln kom sent i skrivprocessen, under en mycket inspirerande skrivarvecka på Öland. Den syftar på vad som händer i mötet mellan klient och psykoterapeut.

Du har sagt att du både vill dramatisera och avdramatisera mötet mellan psykoterapeut och klient. Vill du förklara hur du menar?

Att i en terapi undersöka orsaker till psykisk ohälsa och därigenom upptäcka negativa mönster kan leda till både stor och mer blygsam dramatik. Den kan vara i förhållande till viktiga livsval såsom nära relationer, val av studier eller arbete. Listan kan göras lång. Existentiella funderingar är inte ovanliga i terapirummet.
Jag ville göra relationen mellan klient och psykoterapeut mer jämlik. Människa möter människa. Båda sitter i samma båt, livets båt, men har i just terapisituationen olika platser.

Något som slår mig när jag läser boken är att karaktärerna och situationerna känns väldigt äkta, ja nästan dokumentära. Berättelsen griper tag i en direkt. Hur har du lyckats med det?

Successivt, under de fyra år som jag har skrivit på boken, har jag lärt känna mina karaktärer, levt med dem och gjort dem levande. Ibland när jag har sett någon person i folkvimlet eller på teve som påmint om mina karaktärer har jag tänkt eller sagt: ”Men det där liknar ju Ingrid, Magnus, Stina eller Agneta …”

Samtidigt som de olika huvudkaraktärernas livsberättelser och problematik känns unika så tycker jag att storyn rymmer stor allmängiltighet. Tänkte du på det när du skrev romanen?

Ja, jag ville till exempel ha spridning i ålder för att fånga in en någorlunda ålderstypisk problematik, även om varje människas livsberättelse också är unik.
Läsaren får möta Stina som är tjugotvå år, den fyrtiotvåårige reklamaren Magnus och den sextioåttaåriga änkan Agneta.

Flera läsare har kommenterat min bok genom att berätta om den eller de karaktärer som fängslat just dem. ”Jag tyckte boken blev lite som terapi för mig också, när jag kände igen mig i vissa livsöden”, skriver till exempel en läsare.
Själv är jag alla karaktärerna – och samtidigt ingen utav dem.

Varför valde du romanformen i stället för att skriva en fackbok?

Min fantasi är alldeles för livlig för att skriva en fackbok. Jag njuter av att kunna blanda erfarenheter från de tusentals möten jag har och har haft i terapirummet med egna erfarenheter och rent ”hittepå”. Vad som är vad är det bara jag som vet.
Dessutom finns det mycket facklitteratur och självhjälpsböcker skrivna om ämnet psykisk ohälsa. I mitt sökande efter romaner blev resultatet magert. I många böcker ingår terapisessioner dock som korta inslag. Jag tar tacksamt emot boktips! Teve-serien ”In treatment” är en säker inspirationskälla.

Jag kommer att tänka på Nina Bouraouis roman ”Mina onda tankar”, men i Bouraouis roman har psykiatrikern, som kallas doktor C, ingen egen röst, utan fyller mest en funktion som den som tar emot berättelsen, som huvudkaraktären jämför med en bok. I din roman ”Mellan stolarna” blir även psykoterapeuten Ingrid en huvudkaraktär. Vad tänker du om det?

Förutom att Nina Bouraoui och jag har olika litterära uttryckssätt så kan denna skillnad bero på kulturella olikheter men kanske framför allt på att bemötandet av klienter i terapirummet har förändrats mycket sedan jag gick min utbildning 1990. Då skulle terapeuter vara mer passiva, lyssna mest och komma med en och annan tolkning, medan terapeutens aktiva roll betonas mer idag.

Naturligtvis är ramarna i terapin mycket viktiga. Terapeuten ska till exempel inte bli kompis med sina klienter (som Agneta i min roman vill), samtidigt som hon eller han måste ta hand om sitt eget liv utan att blanda in klienterna. Man kan säga att terapeutens berättelse är tyst, men att hennes eller hans egna tankar kommer och går, och detta naturligtvis beroende på situation och samtalsämne.
Att jag i min roman har gått in och skildrat terapeuten Ingrids tankar är kanske ett nytt grepp som ligger i linje med att jag vill skildra människan i de båda stolarna.

 Vem tycker du ska läsa ”Mellan stolarna”?

Alla som är nyfikna på vad som pågår i en människas inre och i ett terapirum.
Och främst de som inte vill läsa den … Men naturligtvis måste det finnas en gnutta intresse för att vi har en inre värld värd att utforska. Boken ligger i fältet mellan skönlitteratur och psykologi och kan läsas som en spänningsroman. Men den fungerar också för kollegor och studerande som en titt in i ett av alla terapirum.

Och vem är du då Pilka? Vill du berätta lite om dig själv?

I flera år arbetade jag som både lärare och psykoterapeut, men sedan tjugo år har jag helt släppt läraryrket och arbetar nu som privat psykoterapeut på en mottagning i centrala Malmö. Skrivit har jag gjort på fritiden, men med ålderns rätt kommer jag framöver att få mer tid till skrivandet.

Hur kom du på idén till boken?

Mitt första större skrivprojekt började, som för så många, delvis som en bearbetning av en jobbig period i livet. Mina föräldrar och syskon var döda och jag ville bevara historierna om dem och om släkten som skulle försvinna med mig om ingen skrev ner dessa berättelser. På en inspirerande skrivarkurs med Tove Folkesson insåg jag att något annat legat i bakhuvudet, som nu pockade på att bli skrivet. Jag var även mycket trött på släkten som sedan dess har fått ligga på vänt.  Så började den utdragna förlossningen för ”Mellan stolarna.” Romanen tog fyra år att skriva.

Min bästa skrivtid är helgmorgnar innan världen vaknat. Kurser på Folkuniversitetet och regelbundna träffar med skrivarvänner har varit till både glädje och god hjälp. Ett tips från en skrivkursdeltagare fick mig att ta kontakt med dig, Helena Hansen.
I två omgångar förde du mig respektfullt vidare med min text. Dina goda, matnyttiga kommentarer fick mig att förbättra och förfina min text på ett sätt som alltid kändes på mina villkor även om kommentarerna ibland också var positivt utmanande. Med spänd förväntan såg jag fram emot responsen och fick samtidigt en liten glimt av Paris.

Tack för de fina orden! När får vi läsa fler böcker av dig?

Jag hade ingen aning om hur mycket arbete som krävs för att som debutant marknadsföra sin bok. Det förlaget gör räcker en bit, men om jag vill mer får jag själv ta tag i det.

Tiden har inte räckt till för att påbörja en efterföljare som många efterfrågar. Men tankar och idéer finns det gott om. Och jag vet att jag kan lita på dig Helena även i fortsättningen.

Det kan du absolut göra. 😊 Tack för samtalet Pilka! Jag ser mycket fram emot att få ta del av dina kommande böcker!

Idag intervjuar jag Malmöförfattaren Hussam Alkoblawi, som nu ger ut ”Utan min slöja”, en spännande roman som behandlar brinnande aktuella ämnen som slöjan och den moderna arabiska kvinnans situation, men handlingen kretsar också kring stark kvinnlig vänskap.

 

Hej Hussam! Den 10 januari släpptes din debutroman ”Utan min slöja” på Malmöbaserade NBL bokförlag. Stort grattis! Hur känns det?

Det känns jättebra! Men naturligtvis är jag lite nervös eftersom romanen behandlar väldigt känsliga frågor som kan missuppfattas eller misstolkas.

Vill du berätta lite om vad romanen handlar om?

”Utan min slöja” handlar om tre tjejer: Faten, Roba och Rihab, som kommer från tre olika arabländer. Av en rad olika anledningar tvingas de fly till Sverige, där de möter en verklighet som inte exakt stämmer överens med bilden de hade av landet. Trots tjejernas olika sociala, ekonomiska och religiösa bakgrunder, levnadsstilar, värderingar och skilda uppfattningar om religion – och inte minst om slöjan – utvecklas en stark vänskap mellan dem.

Romanen behandlar även frågor om urgamla traditioner, fördomar, normer och vad som egentligen är islams äkta lära, samt hur det är att försöka integrera sig i ett nytt samhälle och anpassa sig efter svenska värderingar, som på många sätt, både på gott och ont, påverkar tjejernas liv och tro.

Hur fick du idén till att skriva boken?

I många år har jag arbetat som tolk inom flera sammanhang och då kommit i kontakt med många personer från olika kulturer och samhällsklasser, som haft olika tanke- och levnadssätt. Jag har även mött fördomar som finns, både i Sverige och i arabiska länder, som påverkar hur vi lever tillsammans.

Även om jag växt upp i Libanon och Egypten så har jag levt två tredjedelar av mitt liv i Sverige, som jag ser som mitt hemland. Tack vare mitt arbete och mitt intresse för kulturer, traditioner och integrationsfrågor har jag stora erfarenheter om de förändringar som sker i människors liv beroende på tid och plats.

Jag kände även ett stort ansvar, både mot Sverige och mitt ursprungsland. Därför ville jag upplysa och beröra ämnen i romanen som kan möjliggöra integration, tolerans, acceptans och hur vi kan leva tillsammans trots våra olikheter, och detta trots att dessa ämnen kan upplevas som väldigt känsliga och kanske även lite farliga.

Vilka reaktioner har du fått när du nämnt romanens titel?

Snacka om reaktioner! De var väldigt heta och fördomsfulla, precis som jag hade förväntat mig, så jag blev inte särskilt överraskad. Samtidigt var den positiva och den negativa responsen lika stor.

Vissa araber och muslimer anklagade mig till exempel för att vara ”försvenskad”, ”islamhatare” och ”ateist”, medan många svenskar, som i sin tur ofta var emot islam, slöjan och invandrare överhuvudtaget, applåderade mig. Samtiga drog sina slutsatser om romanen innan de ens hade läst den.

Slöjan (ja, det finns ju flera olika typer av slöjor, vilket du visar med stor komplexitet i din roman) är ofta ett kontroversiellt ämne. Varför tror du att det är så?

Jag tror att det beror på okunskap. Vissa muslimer är kan inte heller skilja på tradition och religion, samtidigt som det finns olika tolkningar av koranverser där slöjan nämns. Vissa verser är väldigt stränga och radikala, medan andra är mer milda och i mitt tyckte mer logiska. Naturligtvis påverkas synen på slöjan å ena sidan av den fundamentalistiska vågen i världen, men å andra sidan också av den mer toleranta fronten som försöker dämpa radikalismen.

Den 30 januari kommer du även att ge ut ”Utan min slöja på arabiska” (plus att den så småningom kommer att ges ut på engelska och franska). Du har redan publicerat smakprov ur romanen både på svenska och arabiska. Har reaktionerna skiljt sig mellan svenska och arabiska läsare? 

Ja, verkligen. Om jag bortser från de positiva reaktionerna och endast nämner de negativa, så har arabiska läsare kritiserat mig personligen och bland annat betvivlat min tro och lojalitet mot mitt ursprungsland, medan svenska läsare däremot attackerat islam och slöjan.

Hur bemöter du då kritiken, både den positiva och negativa?

Jag tror att de som varit positiva till romanen är de som på något sätt kunnat förstå bokens goda budskap. Detta handlar ofta om personer som inte förhastar sig och som inte fördömer. Det är sådan typ av kritik jag blir glad av. Vi behöver nämligen minska de fördomar som finns för att på så sätt kunna leva tillsammans och bygga upp vårt samhälle på ett sätt som gynnar oss alla.

Den negativa kritiken brukar jag däremot bortse från, eftersom den ofta är förhastad och grundar sig på fördomar hos personer som inte ens har läst romanen, utan som i de flesta fall bara sett bokens titel. Men samtidigt tar jag naturligtvis emot negativ kritik som är logisk och som berör själva kärnämnet. Jag lär mig mycket också av denna typ av kritik. Dock grundar sig romanen på en konstruktiv idé som jag tror mycket på. Ingen destruktiv kritik kan få mig att sluta skriva.

”Utan min slöja” är en mycket komplex roman, som Förutom slöjan givetvis tar upp en mängd andra teman. Vill du berätta lite om dem?

Först och främst kan man säga att romanen handlar om stark kvinnlig vänskap över kulturgränserna. Andra teman som behandlas är kvinnans rätt och frihet i samhället, oavsett etnicitet och religion, skillnaden mellan traditioner, som varierar lokalt, och regionalt, integrationssvårigheter och konsekvenserna av det, fördomar, acceptans, kulturmöten och kulturkrockar, extremism, flykt med mera. En fråga som romanen ställer är om något av könen måste dominera i samhället för att det ska fungera.

Varför skrev du boken?

Mitt syfte med romanen är att främja integration, tolerans och acceptans trots våra eventuella olikheter. Min önskar är även att boken ska minska fördomar och klargöra skillnaden mellan tradition och religion. Jag vill visa att det kan uppstå starka vänskapsrelationer, trots att man har olika tro och bakgrund.

Vem tycker du ska läsa ”Utan min slöja”?

Personligen tycker jag att alla vi som är delar av samhället behöver läsa romanen för på så sätt förstå varandra bättre och kunna leva tillsammans och bygga upp vårt samhälle på ett sätt som gynnar alla, oavsett etnicitet, kön, tro och ursprung.

Hur gick skrivprocessen till? Kanske ska vi avslöja att jag varit romanens redaktör. Hur tyckte du till exempel att vårt samarbete fungerade?

Det var inte alls lätt att skriva om så här känsliga och svåra teman på ett sätt som inte skulle kunna missförstås, provocera, kränka eller underskatta någon, samtidigt som att på ett modigt och objektivt sätt beröra svåra, och ibland känsliga och tabubelagda ämnen.

Att jag lyckats med detta är tack vara min redaktör och rådgivare, Helena Hansen, som följt mitt skrivande under hela skrivprocessen som varat i ungefär två år. Det har blivit omfattande diskussioner, samtidigt som hon kommit med förslag och råd och gjort noggrann uppföljning av fakta, tidsaspekt, logik med mera. Jag anser mig vara lyckligt lottad och att jag hade tur som lyckades få tag på Helena, som kunde agera opartiskt, neutralt och professionellt.

Stort tack för de fina orden!  😊 Även om ”Utan min slöja” är din debutroman så är du ju inte debutant som författare. Du har tidigare bland annat publicerat fackboken ”Kvinnan i islam”. Varför är du engagerad i den muslimska kvinnans situation?

Viktigt att nämna här att jag personligen är moderat muslim och att jag inte är blint religiös. Men jag är ändå väldigt påläst när det gäller religion, samtidigt som jag sympatiserar med kvinnor överhuvudtaget, oavsett etnicitet eller religion.

Jag tycker att muslimska kvinnor ofta blir orättvist behandlade båda i sina hemländer och i Västvärlden. I det dominerande manliga samhället i kvinnornas ursprungsländer blandas urgamla traditioner ofta ihop med islams äkta lära och därmed trycks kvinnorna ner och berövas sina mänskliga rättigheter. I Västvärlden, som i Sverige, möts muslimska kvinnor däremot ofta av fördomar och islamfobi. Den muslimska kvinnan drabbas helt enkelt av den okunskap som finns både i hemlandet och i Västvärlden.

Jag vet att du även är intresserad av språk. Vill du berätta mer om det?

I botten är jag geolog och har en forskarutbildning inom det området. Men jag har alltid varit intresserad av språk, och därför studerade jag engelska och tyska innan jag kom till Sverige. Dessa båda språk hjälpte mig att snabbt även behärska svenska, så att jag kunde börja min forskarutbildning vid Lundauniversitet. Parallellt med min forskarutbildning läste jag svenska intensivt på gen hand. Här vill jag nämna att jag aldrig fick en komplett SFI-utbildning, eftersom jag tyckte att studietakten var för långsam i förhållande till mina ambitioner.

1992 blev jag Skånes förste auktoriserade tolk mellan svenska och arabiska, och numera är jag rättstolk, tolklärare och tolkhandledare.

Jag mötte dock stora svårigheter när jag skulle lära mig svenska på grund av bristande tillgång på bra ordlistor. Det var då jag bestämde mig för att en dag ge ut Sveriges mest omfattande och mest adekvata ordbok mellan svenska och arabiska. Detta blev min livsdröm, som förverkligades 1995. Efter nio års vistelse i Sverige gav jag då ut min första ordbok som innehöll 40 000 ord. Numera är ordboken utökad till 70 000 ord. Mitt mål är att ge ut en ordbok på minst 120 000 eller fler ord, dels för att främja lärandet av svenska, eftersom kunskap i svenska språket enligt mig är nyckeln till framgång. För mig är det här också ett sätt att så att säga betala tillbaka till det land som öppnade dörrarna för mig.

Du har alltså mycket på gång. När har du tid att skriva?

Som tur är, är jag en person som nöjer sig med högst fem timmars sömn per natt. Därför har jag mycket tid över till skrivandet efter att jag har utfört mitt ordinariearbete som rättstolk. Jag känner mig improduktiv om jag inte gör något under min vakentid och därför vill jag alltid vara igång. Jag skriver mest på nätterna eller tidigt på morgonen när alla runt omkring mig sover. Men jag måste också påpeka att jag trots allt lever mitt liv precis som alla andra: jag umgås mycket med familjen och med mina vänner, jag går ut, åker på semester och så vidare.

Jag vet ju även att du skriver på flera böcker. Vad har du på gång just nu?

ag har skrivit en ny fackbok, ”Koranen utmanar dagen vetenskap”, som jag redan har lämnat till min redaktör, Helena Hansen. Snart är jag även klar med min nya roman med titeln ”Tabubelagda relationer”, samtidigt som jag skriver på romanen ”Välkommen till Sverige”, som är baserad på självbiografiska upplevelser.

Härligt att vi snart kommer att få se mer av dig som författare! Var kan den som vill läsa ”Utan min slöja” köpa boken?

Romanen finns att köpa på svenska i alla nätbokhandlar, men snart även på arabiska. Den finns även att köpa hos traditionella bokhandlare. Den 6 februari kl. 18.00 kommer jag att arrangera en release- och signeringsfest på Clarion Malmö Live, och där kan man köpa ett signerat exemplar av romanen.

Jag kommer också att delta i olika bokmässor och sälja boken i de flesta stora varuhus runtom i landet. På vissa bibliotek och andra ställen kommer jag att hålla en kort föreläsning och signera böcker även där. Mer information om detta kommer så småningom.

Tack för pratstunden Hussam! Det ska bli jättekul att ses på releasefesten den 6 februari!

Idag är det dags för fjärde och sista delen i min serie Lektören intervjuar lektören, där jag intervjuar mig själv. Främst blev det faktiskt ändå så att jag svarade på frågor från vänner, Facebookvänner och medlemmar i gruppen Författare på Facebook.

Jag har därför bestämt mig för att det här kommer bli ett stående inslag på min hemsida. Har du något som du vill fråga lektören? Mejla mig på helenahansentexta@gmail.com eller fyll i kontaktformuläret här. 

Idag handlar intervjun mest om skrivtips, bland annat om hur du tar dig vidare från scen till scen och vad du bör tänka på när du sätter dig och ska skriva din berättelse. 

När är det läge för en författare att anlita en lektör?

När författaren känner sig redo, manuset är ”klart” och författaren kanske känner sig lite trött på sin text så är det absolut läge att anlita en lektör. Då kan jag som lektör hjälpa författaren att komma vidare genom att låta henne eller honom se på texten med nya ögon. För en lektörsläsning bör manuset vara klart, det vill säga att det finns ett slut på berättelsen (annars är det fråga om skrivcoaching, som innebär kontinuerlig hjälp på vägen fram emot att färdigställa manuset).

Ibland tror dock författaren att manuset är ”klart” när det inte är det, när det finns många möjligheter för manuset att utvecklas vidare och förbättras. Kanske har författaren även redan låtit kompisar och bekanta läsa, och även ibland anlitat testläsare. Då är manuset redo för de professionella lektörsglasögonen.

 

Vad är det viktigaste man bör tänka på när man sätter sig för att skriva sin berättelse? 

Att låta en berättelse ta sin början kan ske på många sätt. Vissa börjar med att skriva slutet och skriver sig sedan fram till det. Ibland gör författaren en synopsis, det vill säga en mer eller mindre välutvecklad plan över vad som ska hända. Vissa författare följer planen till punkt och pricka, medan andra kan förvånas över att texten ibland kan ta sina egna vägar eller att karaktären kan utvecklas på ett sätt som författaren inte tänkt på från början. Berättelsen börjar helt enkelt leva sitt eget liv.

Några av de viktigaste frågorna som man som författare kan ställa sig när man börjar skriva är vilken typ av berättelse man vill berätta och vad som är syftet med den. Det kan även vara bra att ha budskapet klart för sig, men även detta kan så klart förändras på vägen. Vissa författare börjar med att mejsla ut en huvudkaraktär, medan andra fokuserar mer på storyn. Ett manus kan nämligen vara både karaktärsdrivet och drivas fram av storyn. En annan viktig sak att tänka på är kontinuiteten, kanske kan du avsätta lite tid för skrivandet varje dag. Får du in kontinuitet i skrivandet kommer du märka att idéer kommer dyka upp lite närsomhelst. Kanske ”arbetar” du med din text när du sover. (Ha gärna anteckningsblock och penna bredvid sängen, så att du kan skriva ner din goda idé och inte glömmer bort den när du vaknar på morgonen.)

Hur hittar man då sin story?

Jag tror att alla har en, eller rent av flera, storys att berätta. Många utgår från sig själva och förvanskar sedan texten så att den förvandlas till ren skönlitteratur. Vissa skriver självbiografier, medan andra blandar självbiografiskt material med skönlitterärt sådant så att det blir så kallad autofiktion. Andra hittar helt enkelt på, eller utgår från ett historiskt skede om det till exempel handlar om en historisk roman.

För att hitta en story kan du till exempel skriva ner en rad frågor (tänk om du kan komma på 50 olika frågor!) som du vill att din text ska svara på. Tänk i banor som: Vad skulle hända om …? Varför? Hur? och liknande. Det är också bra att sätta sig ner och brainstorma och skriva ner alla idéer du har, hur knasiga idéerna än kan verka. Därefter kan du välja ut kanske den roligaste, den knäppaste, eller den mest intressanta idén. Självklart kan man även inspireras av världen runtomkring sig. Vem är till exempel den där kvinnan på tunnelbanan eller bussen som du ser varje morgon? Hur ser hennes liv ut? Vad man inte får glömma är att det i regel oftast är konflikter som driver handlingen framåt. Helst bör du ha en konflikt, som kan vara både inre som yttre, med i varje scen. Fundera till exempel på vilka problem du vill lösa med din text.

 Vilka är de vanligaste nybörjarfelen?

Det finns en del saker som idag har blivit så vanliga att förlagen klassar dem som klichéer, och dessa bör man absolut undvika. En klassisk sak är att låta en karaktär vakna i början av en berättelse. Vaknar karaktären dessutom med ”ett ryck” lyser varningslamporna ännu starkare. Se även upp med att låta en karaktär se sig själv i en spegel för att på så sätt beskriva karaktärens utseende.

Så klart finns det även andra klichéuttryck som använts så flitigt så att de blivit slitna: stark som en oxe, flitig som en myra, döm om min förvåning, gräset är alltid grönare på andra sidan – ja det finns säkert hur många klyschor som helst. Gör gärna en egen lista, så blir du medveten om vilka klyschor som finns.

Ett annat vanligt nybörjarfel är att man återberättar i stället för att gestalta. ”Hon blev arg” är exempel på en återberättande mening, medan ”Hon slog näven i bordet så att mjölkglaset välte” är en gestaltande mening. En gestaltande text skapar alltid tydligare bilder i huvudet på läsaren. Att skriva ut ordet ”kände” (även om det ibland kan vara motiverat) är också ofta ett tecken på att mer gestaltning behövs.

Många börjar även sin story ”för tidigt” och vill berätta så mycket bakgrundsinformation som möjligt om karaktären som möjligt på en gång. Ofta kan man börja en roman senare än vad man tror, plus att bakgrundsinformation i princip alltid blir mer effektfull om den pytsas ut efter hand. Det kan även handla om att en scen inte har ett tydligt syfte, eller att den inte innehåller någon konflikt. Förklara inte heller för mycket för läsaren, utan lämna tolkningsutrymme så att läsaren själv får dra sina egna slutsatser. Då känner hon eller han sig smart, och därmed mer engagerad av texten.

 Vilken typ av problem/frågor/upprepningar avskyr du förekomsten av, för att du tycker att folk borde kunna dem redan?

(För vanliga nybörjarfel, se frågan ovan.) Jag kan ändå inte säga att jag ”avskyr” några ”fel” eller tänker att det här borde författaren veta. De manus jag får befinner sig på olika stadier, och ibland har författaren även blivit blind för sin text, vilket är lätt hänt, och detta speciellt om man arbetat länge med sitt manus. Min roll är att hjälpa författaren där den och dennes manus befinner sig just nu. Ibland behövs därför en omläsning när författaren arbetat om sin text. Att då se att manuset utvecklats är härligt.

Vad tycker du är svårast som lektör, alltså, din största utmaning i yrket?

Det här blir nog ett lite tråkigt svar :D, men den största utmaningen ligger nog snarare på egenföretagarplanet. Att hinna med att ta sig tid för sig själv är svårt, att hinna läsa, se på film, gå på konstutställningar med mera. Det är lätt att ”bara” jobba. Ofta lektörsläser jag även på helger, även om jag blivit lite bättre på att ta ledigt på helgerna. Det var även länge sedan jag tog mer än en veckas sammanhängande semester. Det är helt enkelt lätt att jobbet tar över ens liv – även om jag förstås verkligen älskar livet som lektör. <3

Varför gillar du inte ordet ”således” och uttrycket ”notera att”?

Det här var en specifik fråga. 😊 Det är inte alls så att jag ogillar ordet ”således” eller uttrycket ”notera att”. Här handlar det om målgruppsanpassning. Vilken är målgruppen du skriver för? Kanske passar ”således” i en ren facklitterär bok som vänder sig till andra experter inom området? Ordet/uttrycket har nog ändå, i mitt tyckte, en liten formell (och kanske även gammalmodig) touch. De låter väldigt formella, och vill man ha en formell ton i texten så är det givetvis okej, men det bör även hänga samman med bokens övriga stil. Kanske passar ”således” och ”notera att” mindre bra i till exempel en populärvetenskaplig text som vänder sig till lekmän? Använder man dessutom ett du-tilltal tror jag ”således” ofta kan strykas helt. ”Således” och ”notera att” tolkar jag helt enkelt gör texten mindre personlig.

Jag har fastnat på en scen i min story. Hur får jag en idé om nästa scen och nästa?

Det här kan vi lösa! Vad tror du om att börja med att göra en lista över allt du vill ska hända i storyn? Tänk i termer ”Vad skulle hända om?”, det vill säga försök att infoga en konflikt som måste lösas. Konflikter är nämligen det som oftast driver handlingen framåt och skapar ett driv hos läsaren att få veta hur det ska gå (detta gäller i vilken genre du än skriver i). Du skulle även kunna brainstorma: skriv ner alla möjliga idéer på vad som skulle kunna hända, hur knäppa eller knasiga de än kan verka. Eller varför inte skapa en lista med frågor som du vill att din text ska svara på? Eller introducera en ny karaktär? Ta karaktären du redan har skapat till en ny plats. Testa att skriv en scen där huvudkaraktären ses ur en annan karaktärs perspektiv (detta är ofta en nyttig övning) – då kan du lära känna karaktären bättre, och kanske hitta ännu en konflikt som du skulle kunna infoga i storyn.

Sov på saken, gå en promenad – rörelse kan lösa många blockeringar. Ställ en timer på tio minuter (en klassiker) och bara flödesskriv. Se om det finns någon mening du skulle kunna använda, en känsla du skulle kunna utveckla, och utgå ifrån den och skriv. Du skulle även kunna ”inventera” ditt manus: skriv ner flera saker (objekt, karaktärer, platser, teman) som är viktiga i romanen och skriv om dem.

Du skulle även kunna ta hjälp av den klassiska dramaturgiska kurvan (anslag, presentation, fördjupning, vändpunkt, konfliktupptrappning, vändpunkt, klimax, avrundning). Fundera på om du behöver skriva scenerna i kronologisk ordning? Kanske vet du redan slutet och kan sikta dit? Kanske kan du skriva en scen som utgör en vändpunkt och sedan skriva föregående scener så att de leder dit. Tänk även i konfliktupptrappning, fördjupa, problematisera, höj spänningen, ställ konflikten på sin spets ända tills klimax nås. (Vill du ha fler tips, får du gärna mejla mig. 😊)

Vad är det bästa tipset när man har allt utom tid för att skriva? Hur hitta flow? Tänka osv.?

Jodå, om du tänker efter så har du säkert lite tid att skriva (även om det kan låta krasst haha). I stället för att hänga 15 minuter på Facebook, skriv några rader, en halv sida eller lite till på din text. Stig upp en halvtimme tidigare på morgonen och sätt dig och skriv, eller är du morgontrött, stanna uppe när alla gått och lagt sig och skriv. Ta med en diktafon: spela in text medan du gör annat, kanske tar en promenad och skriv sedan ner när du kommer hem. Det här är inte alla förunnat, men ta och åk bort själv (även om det kan låta egoistiskt) och sätt dig och skriv. Gör upp ett schema, kanske räcker 15 minuter varje dag för att hitta kontinuitet. Hittar du kontinuiteten så kommer du tänka på din text hela tiden. Gå med i en skrivgrupp, sätt upp deadlines för dig själv med små, små delmål. (För tips om att hitta flow och tänka, se föregående fråga om att ta sig från scen till scen.)

Idag fortsätter jag intervjun med mig själv i rollen som lektör, där jag tagit hjälp av och fått frågor från vänner, Facebookvänner och medlemmar i gruppen Författare på Facebook. Bland annat berättar jag varför en text behöver en lektör. Den roligaste frågan i den här intervjun var ändå att svara på om jag kan se om en text är skriven av en man eller kvinna. 

 

Varför behöver en text en lektör? Varför kan jag inte skicka direkt till ett förlag?

I de allra flesta fall blir författaren ”blind” för sin egen text och har därmed svårt att bedöma vad som både är bra och vad som skulle kunna utvecklas i manuset. Har skrivandet dessutom tagit flera år är denna ”bedömning” förmodligen ännu svårare att göra. Kanske finns det genier som inte behöver andras professionella ögon på sin text, även om jag tror det är mycket ovanligt. I alla tider har det funnits författarsällskap där man läst varandras texter. Tänk bara på författare, som Hemingway och F. Scott Fitzgerald med flera som samlades i Gertrud Steins lägenhet i Saint-Germain-des- Prés eller på Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre och gänget som satt på kaféer och diskuterade sina texter.

Att starta en skrivgrupp där man läser varandras texter kan vara en bra start om man inte vill anlita en lektör direkt. Att ha testläsare är alltid bra. Man kan helt enkelt säga att i desto bättre ”skick” manuset är när det når mig som lektör, desto bättre blir utvecklingsförslagen. Att ett manus blir utgivet direkt på förlag händer så klart det också, men det är ett mycket fint nålsöga att ta sig igenom. Genom att anlita en lektör ökar du dina chanser att bli utgiven, om det är det som är målet.

 Hur vet man som lektör att man fattar vart författaren vill med sin text? Om manuset ligger lite utanför alla “solklara” ramar? Fattar att man kollar vissa saker (gestaltning, fokalisering, dramaturgisk kurva etc. etc) men hur hjälper man till med saker som “tonen” eller “stilen”? Menar, tänk om man fattat fel vad gäller vad författaren vill? Min rädsla är, att om jag efter långt ensamhetsjobb med manuset vänder mig till någon som bryr sig om och engagerar sig i min text, då skulle jag bli alldeles till mig i trasorna och kanske liksom göra som lektören säger även om lektören egentligen inte riktigt fattat. Så, jag undrar väl hur du jobbar med kommunikationen där, för att få fram författarens “stil”.

Det här var en lång och lite komplicerad fråga. 😊 Vad författaren vill tänker jag bör framgå av själva texten. Kanske är det en fördel att det även finns tolkningsutrymme för läsaren? Jag läser helst en text först innan författaren berättar vad hon/han/hen vill med sin text. Därifrån kan man ta diskussionen om hur författaren ska nå sitt mål på bästa sätt. Ofta läser jag manus som ”går utanför ramen”, som till exempel kan vara av experimentell karaktär, och på något sätt är alla manus unika. Det viktiga tänker jag, om vi pratar stil, är att stilen är konsekvent, att till exempel det absurda inslaget bevaras, att författaren kör på fullt ut med sin idé och utvecklar den. (Vet inte, var det här svar nog på din fråga?) Precis som du säger gäller det även att kommunicera, men gärna  efter lektörsläsningen. Däremot om vi pratar genrelitteratur, som till exempel feelgood så kan man säga att det finns vissa ”ramar” att följa. En feelgood-historia har till exempel (oftast) ett lyckligt slut. I en deckare bör till exempel mordgåtan lösas. Slutet bör helt enkelt kännas konsekvent.

Hur jobbar du med kommunikation. Skickar lektören exempel på text och frågar ”är det hit du strävar”?

Nä, det är sällan jag skickar text och frågar om det är ”hit” författaren strävar. Vad man som författare (säg att man vill vara experimentell och unik) bör göra, tror jag, är att utveckla sin egen stil och idé, inte att efterlikna någon annans, även om jag ibland får intrycket av att en del författare inspirerats av en viss författares text, vilket inte är fel i sig, men det gäller att hitta sin gen unika röst och stil.

Har du som lektör läst massor av olika texter från olika tidsepoker, för att kunna bedöma och se samt tipsa om stildrag? 

Jag har förutom min magisterexamen i skapande svenska från Lunds universitets författarskola läst två år litteraturvetenskap på universitetet och då grottat ner mig i olika texter, både prosa, lyrik och dramatik från mängder av olika tidsepoker, allt från Antikens tragedier och komedier, till medeltidslitteratur, klassicism, romantiken, realismen, modernismen, postmodernismen till dagens litteratur. På

Lunds universitets författarskola ingick så klart också att man läste mängder av olika texter. Jag har även en master i litteraturvetenskap från Sorbonne i Paris, där jag bor, då vi också så klart läste mängder av texter från olika tidsepoker. På Sorbonne valde jag även inriktningen genusfrågor och postkolonialism, så man kan säga att även detta är två av mina specialområden. Förutom litteraturstudier så har jag även läst konstvetenskap (texter kan även inspireras av konsten!) och media och kommunikation.

Är det inte bättre att ge ut själv, då blir det ju som jag vill utan att klåfingriga människor ska förstöra min text?

Att ge ut själv är så klart även det ett bra alternativ, men här skulle jag säga att det då är ännu viktigare att du anlitar både en frilansande lektör och redaktör, som kan vässa ditt manus. (Se mer ovan om att bli ”blind” för sin egen text.) På traditionella förlag får du alltid en redaktör som arbetar tillsammans med dig och med ditt manus. När jag tar mig an uppdrag som redaktör är samarbetet med författaren dessutom så mycket tätare än när det gäller att göra en lektörsläsning.

Jag använder till exempel Spåra ändringar-funktionen i Word, vilket gör att författaren kan acceptera eller förkasta precis alla förändringsförslag som görs. Här krävs det även flera rundor där jag och författaren bollar manuset mellan varandra. Målet är alltid att författaren ska bli nöjd med sin text. Själva redaktörsarbetet kan till exempel handla om att stryka partier där författaren ”värmer upp” innan berättelsen tar vid (ofta kan man börja en roman senare än vad man tror), hitta logiska luckor, renodla stilen så att den blir konsekvent, ja helt enkelt utveckla manuset så att det når sin fulla potential.

Är man en sämre författare om man blir utgiven på ett litet förlag än ett stort?
Nej, verkligen inte! Vissa små förlag kan vara specialiserade på en viss genre, ha en viss inriktning, eller till exempel vara fokuserade på mer experimentell prosa. Att välja förlag brukar jag jämföra med att söka jobb. Det är viktigt att hitta ett förlag som passar det manus du skrivit och som ger ut den typ av texter som du skriver. Botanisera gärna i bokhandlarna och se vilka böcker du gillar, som du tycker att din prosa eller lyrik liknar och skicka in till dessa förlag. Här finns en bra lista som är ganska heltäckande över vilka svenska förlag som finns.

Händer det att kunder blir sura?

Jag skulle nog vilja påstå att 99 % av de författare vars manus jag arbetat med har varit nöjda, och ofta mer än det. Under Sagt om Helena på min hemsida kan du läsa några av de ”omdömen” jag fått.

Men att någon blivit sur har så klart hänt, men ofta har det då berott på rena missförstånd, som att ”lektörsläsningen tog för lång tid och det visar att du inte tagit mitt manus på allvar”, vilket jag skulle vilja säga är helt tvärtom. Jag lägger ner mycket tid på varje manus. Om jag inte tagit manuset på allvar skulle jag ha läst igenom det snabbt och skrivit ett hafsigt utlåtande på ett par, tre sidor, vilket inte är fallet. Man får inte heller glömma bort att det krävs en hel del reflektion och tankearbete. Jag kan ”jobba” med ett manus medan jag tar en promenad. Ser då någon på Facebook att jag är ute på promenad eller tar en kaffe och inte sitter vid datorn kan personen kanske få uppfattningen att jag ”inte gör mitt jobb”. Men nog om det.

När bör man då absolut respektive absolut inte anlita en lektör?

Jag är partisk när jag säger det 😉, men att anlita en lektör kan lyfta din text och vässa till den så att manuset blir antaget av förlag, eller så att du kan ge ut den på hybridförlag eller på egen hand. Att anlita en lektör är att ta sin text på allvar – för det gör jag som lektör. När bör man då absolut inte anlita en lektör? Kanske om du är dålig på att ta ”kritik”, även om den är konstruktiv.

Hur märker lektören om en författare skriver om ett ämne hen inte behärskar?

Kanske märks det här främst i fackböcker, även om de författare vars fackböcker jag arbetat med varit experter på sitt ämne. Ändå rekommenderar jag dock att man som författare, säg att man skriver om ett specialområde, låter faktagranska sin text av någon annan. Men det kan även handla om anakronismer, till exempel om moderna objekt som smugit sig in i en historisk roman, eller att något i storyn inte är logiskt eller psykologiskt trovärdigt. De flesta författare är dock idag mycket duktiga på att göra research. Det finns till och med grupper på Facebook för det. Det man inte känner till kan man i regel även lära sig genom att till exempel läsa massor av facklitteratur om saken i fråga. Jag har till exempel arbetat med författare som skrivit om länder de inte besökt – ändå har texten blivit väldigt trovärdig och levande.

K an du som lektör se på en text om det är en man eller kvinna som skrivit den?

Det här var en intressant fråga, och jag skulle nog svara ”nej”, men jag kan bara dra slutsatsen efter vilka författare (både kvinnor och män) vars manus jag arbetat med (och det är en hel del). Det sägs ju att män beskriver kvinnor huvudsakligen till utseendet, medan män karaktäriseras efter sina handlingar. Kanske är det här en kulturell fråga (se till exempel den här artikeln), men även författare där svenska är deras andraspråk har skildrat kvinnliga karaktärer, men även kvinnlig vänskap på ett mycket komplext sätt. Kanske beskrivs kvinnor och män olika i så kallad genrelitteratur. Men. De författare som jag har arbetat med skildrar både komplexa kvinnliga och manliga karaktärer, ofta är de kvinnliga, men även de manliga, karaktärerna dessutom starkt skildrade.

Det viktig tror jag som sagt är komplexiteten, att en karaktär har flera sidor. (Att jag får fördelen att arbeta med manus där kvinnor och män beskrivs på ett icke-stereotypt vis kan även bero på att jag i min informationstext om mig på Litterära konsulters sida skriver att genusfrågor och postkolonialism är mina specialområden och att författare som verkligen är medvetna om stereotypa bilder inte vänder sig till mig.)

Vilka genrer föredrar du/är du bäst på?

När det gäller genrer är jag ”allätare”, och jag tar mig an de flesta genrer, även om jag har en förkärlek för texter som behandlar genusfrågor och postkolonialism. Jag lektörsläser allt från rena skönlitterära texter, fackböcker, till relationsromaner, feelgood, deckare, experimentell prosa med mera. Det roligaste är ändå när författaren tar sin text på allvar, har arbetat igenom den väl och verkligen vill satsa på sitt skrivande – då är det som extra roligt att arbeta med texten.

Hur väljer du ut vilka manus du vill jobba med?

Det är inte jag som väljer manus, det är författarna som väljer mig. 😊