Vilket genus ger du dina karaktärer när du skriver?

En av mina absoluta favoritböcker när det gäller genus är Judith Butlers Genustrubbel – feminism och identitetens subversion från 1990.

Boken är helt enkelt suverän för dig som är intresserad av att veta mer om genusteorier och om hur genus fungerar och skapas.

Läser du boken på ett smart sätt kan du få inspiration till hur du skapar karaktärer som inte är genusstereotyper.

Men vad är då genus?

SAOL definierar genus som 1. grammatiskt kön, 2. släkte av djur el. växter och 3. inom feministisk forskning mm.: socialt kön. Men räcker det? Jag skulle säga att Butler definierar genus bättre.

A och O i Butlers teorier är att hon skiljer på det biologiska könet och genus, varav det sistnämnda är en social och kulturell konstruktion. Och det här med konstruktion är intressant.

Så här skriver Butler:

Genus är den upprepade stiliseringen av kroppen, ett antal återkommande handlingar inom en ytterst rigid regulativ struktur som med tiden stelnar och kommer att te sig som en substans, en naturlig form av varande.

Genus bör alltså inte ses som en orsak eller ett resultat som självklart följer med det biologiska könet – mellan dessa båda kategorier finns en radikal diskontinuitet.

Det är nämligen iterationen, denna kedja av upprepningar, som konstruerar vilket genus en viss person har. Dessa normbundna handlingar kallar Butler för performativa, eftersom de är ”iscensättande” eller ”gör” genuset.

Performativitet handlar om både språket och kroppen

Performativitet är dock inget nytt. Konceptet Språklig performativitet introducerades redan på 1950-talet av den amerikanske språk-filosofen J.L. Austin. Enligt honom finns det en så kallad handlingsaspekt i språkliga yttranden som dessutom alltid är beroende av vilken situation den som talar befinner sig i.

Språket tjänar helt enkelt inte bara till att uttrycka sakförhållanden eller känslor eller till att gestalta ett förhållande mellan de som talar, det skapar även identitet, precis som du gör när du till exempel i dialoger eller i löptext skildrar karaktärerna när du skriver.

Ibland är det även språket eller själva yttrandet som skapar själva faktumet. Performativa uttalanden görs exempelvis när barn döps. Då är det själva uttrycket ”Härmed döper jag dig …” som skapar själva faktumet.

Inspirerad av Austin går dock Butler några steg längre än så. Hon menar till exempel att det är barnmorskans eller läkarens yttrande ”It’s a girl” eller ”It’s a boy” som skapar barnets genus redan vid födseln (eller tidigare) – och för Butler har även performativitet lika mycket med språket som med kroppen att göra.

Tankeövning

  • Fundera på hur du skapar dina karaktärer i texten som du skriver.
  • Upprepar de till exempel några handlingar som bidrar till att iscensätta eller skapa deras genus?
  • Fundera även på om dina karaktärers röster, till exempel i dialogerna, bidrar till skapandet av deras genusidentitet.

2 kommentarer

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *