Att hitta sin berättarröst och stil

StilövningarJust nu läser jag samma historia, berättad på 99 olika sätt. Vad läser jag då? Jo, jag läser Raymond Queneaus Stilövningar – denna fantastiska lilla pärla till bok som gavs ut på franska 1947 och i svensk översättning av Lars Hagström på Bakhåll förlag för första gången 1987.

Tyvärr är boken slutsåld på förlaget, men jag rekommenderar dig starkt att genast leta upp den på närmsta bibliotek eller antikvariat.

Vill du hitta din egen berättarröst och stil är nämligen den här boken ett perfekt verktyg!

En man befinner sig på en buss i Paris i rusningstid. Där ser han hur en ung man anklagar en annan man för att knuffas. När en plats blir ledig i bussen tar den unge mannen den. Några timmar senare ser mannen som observerat det hela återigen den unge mannen, nu tillsammans med en kompis vid Saint-Lazare-stationen. Kompisen råder den unge mannen att sy i en knapp i sin rock.

Det är hela handlingen. Hur kan denna minimalistiska historia berättas på så många olika sätt kan en fråga sig? Inspirerad av Bachs Der Fuge, som är ett musikstycke som är indelat i en mängd variationer av samma tema, lyckas Queneau variera sin text på mängder av olika sätt – och på så sätt även visa litteraturens möjligheter.

Det bör även tilläggas att Queneau på 1960-talet även var en av grundarna av OuLiPo (Ouvroir de Littérature Potentielle, ungefär: Verkstaden för potentiell litteratur), en litterär grupp vars syfte var (eller är – gruppen existerar än idag) att utforska nya former av skrivande bland annat genom att sätta upp begränsningar för skrivandet.

Vad kan en lära sig av detta? Jo att skrivandet, precis som Queneau antyder med sina texter är ett hantverk som det går att lära sig. I Stilövningar laborerar han till exempel med texten genom att berätta den i olika tempus och ur olika berättarperspektiv, samt provar en rad olika stilar. Det kan du också göra!

Vad sägs till exempel om att berätta din text som en dröm, som en överraskning eller genom att fokusera på olika färger? Eller berätta texten på ett prunkande, alternativt ett precist och exakt sätt? I Stilövningar visar även Queneau hur en gestaltar de olika sinnena eller vad skillnaden är mellan en text som drar åt det talspråkliga, alternativt det strikta och affärsmässiga hållet med sin höga stilnivå.

Genom att läsa boken lär du dig dessutom olika troper, som litotesen (som är en medveten underdrift som kan användas som effekt för att förstärka handlingen) och stilfigurer som lipogrammet (som är en text där en inte använder ord som innehåller en viss bokstav), samtidigt som du även får kunskap om olika versmått och hur du skriver i olika genrer – och mycket mer.

Stilövningar är helt enkelt en ovärderlig källa till inspiration som alla skrivande människor borde läsa.

Skapa flerdimensionella karaktärer

rye_catcher

Just nu läser jag (äntligen!) J.D. Salingers Räddaren i nöden om den odräglige och alienerade tonårsrebellen Holden Caulfields nattliga äventyr i 40-talets New York. Förutom att romanen utspelar sig i en spännande miljö, där huvudpersonen rör sig bland barer och klubbar, går på bio och hänger i Central Park, briljerar Salinger med sin snillrika och mycket komplexa karaktärsskildring.

 

Jag kan inte annat än tycka om Holden – som framstår som minst lika flerdimensionell och komplex som Shakespeares karaktär Hamlet. Vad som är intressant är att även Holden Caulfield diskuterar Hamlet i romanen.

”Han påminde alldeles för mycket om någon jävla general, i stället för en sorgsen och knepig grabb”, kommenterar huvudpersonen Lawrence Olivers filmatisering av pjäsen från 1948. Kanske står den här ”knepigheten” för just komplexitet, och kanske är det just det som gått förlorat i filmatiseringen?

I sin bok Story nämner skrivcoachen Robert McKee även just Hamlet som en av världslitteraturens mest flerdimensionella karaktärer. Enligt McKee är Hamlet inte bara tredimensionell – han har tio, tolv, ja praktiskt taget ett oräkneligt stort antal dimensioner.

Vad är det då som menas med flerdimensionalitet och hur skapar man det? Jo, för att en karaktär ska framstå som flerdimensionell och komplex behövs det motpoler – och framför allt motsägelsefullhet. Ingen är till exempel allt igenom genomgod, eller -ond för den delen.

För att åter ta Hamlet som exempel är han till exempel både kärleksfull och sadistisk, frisk och sinnessjuk, klarsynt och förvirrad, hänsynslös, samtidigt som han visar medlidande ibland och så vidare. Listan kan göras lång.

Genom att utforska och ha med båda motpolerna i ett motsatspar skapar du helt enkelt en dimension – och för att en romankaraktär ska fungera behövs flera dimensioner. Ju fler desto bättre. Den mest flerdimensionella karaktären bör dessutom vara huvudpersonen, protagonisten.

Men glöm inte heller att göra antagonisten, det vill säga skurken eller den som är ”motståndare”, flerdimensionell. Alla skurkar i en roman bör även ha goda sidor för att framstå som trovärdiga.

Har du bara en del av en motpol så blir karaktärsskildringen däremot platt. Detta är kanske ett av de vanligaste felen när man skapar sina karaktärer. Man gör dem helt enkelt för goda, eller för onda om det handlar om en antagonist,  eftersom man tycker om, eller kanske ogillar, karaktären så mycket. Men då gör du texten en björntjänst.

Visa i stället att du tycker om dina karaktärer – för det måste du göra när du skriver – genom att ge dem lite mer flerdimensionalitet. ”Fall in love with all your characters” – ”Bli kär i alla dina karaktärer” är tipset som Robert McKee ger. Och även antagonisten behöver lite kärlek. ”Embrace all your creations, especially the bad people.”

Vad gäller Holden Caulfield är han är en sanningssägare samtidigt som han även är en lögnare. Han är feg, men samtidig tuff – ibland hamnar han till exempel i slagsmål. Han är cynisk och samtidigt omtänksam. Precis som för Hamlet kan listan göras lång.

 

Läs- och skrivtips!

Mitt tips till dig är att läsa Räddaren i nöden eller The Catcher in the Rye som är titeln på originalet från 1951 och fundera på hur huvudpersonen Holden Caulfield skildras.

På vilka sätt är han komplex? Vilka motsatspar kan du hitta och hur skildras de?

Fundera där efter på hur du själv kan använda dig av denna teknik i din egen text.

Hur kan du skapa liknande komplexitet i din egen text genom att ge karaktärerna olika dimensioner?

 

 

Att skriva (med) kroppen

 

Att kroppen och skrivandet hör ihop är något som är ganska självklart. Det är handen som för pennan över pappret, eller fingrarna som rör sig över tangentbordet. Men hur funkar det egentligen? För den franska andra vågen-feministen Hélène Cixous handlar det om att återerövra kroppen genom skrivandet, samtidigt som det är genom kroppen som skrivandet återerövras.  

För att alludera på den amerikanska queer-feministen Judith Butler, som även hon intresserar sig för kroppens materialitet, bland annat i boken Bodies that Matter: On the Discursive Limits of Sex, skulle en kunna säga att Cixous gör både skrivandet och kroppen till en performativ akt, där det är repetitionen av handlingen som skapar både betydelser och verklighet(er).

Kvinnan måste skriva med kroppen, hon måste uppfinna det ointagliga språk som river ned skiljeväggarna, klasserna, retoriken, påbuden och reglerna; hon måste dränka, tränga igenom, övervinna den yttersta resterande diskursen; inklusive den som skrattar åt att behöva uttala ordet ”tystnad” […].”

Så skriver Cixous i sin genreöverskridande essä  Medusas skratt, som först publicerades 1975 i ett nummer av tidskriften Arc, tillägnat Simone de Beauvoir, och sedan i ”Le Rire de la Méduse et autres ironies” (”Medusas skratt och andra ironier”). Visst låter det som om det även skulle kunna handla om skrivkramp, som måste övervinnas? Eller varför inte om en författare som kämpar med att hitta sin egen röst och ett eget språk som sträcker sig över gränser och hegemonier?

Att det för Cixous just är kvinnan som måste skriva med kroppen kanske en kan tänka bort (en liten stund) med tanke på att människor av alla kön kan inta bokmarknaden idag (i alla fall lite lättare än då Cixous skrev sin ironiserande text), men alla kan även lida av skrivkramp som måste, om inte dränkas, så rivas ner. Och hur gör en det?

Varför inte göra som Cixous och studera James Joyce, som hon för övrigt har doktorerat om, eller kanske (ännu hellre?) Virginia Woolf, som krävde ett eget rum, men som även laborerade med olika berättarperspektiv? Båda, t.ex. Woolf i Mot fyren och Joyce i Odysseus, använde sig av en stream-of-consciousness- eller inre monolog-teknik. För varifrån kommer orden som handen skriver? Kanske just från hjärnans meandrar av materia?

Skrivtips: Skriv din egen inre monolog

Även om stream-of-consciousness eller inre monolog är ett berättartekniskt grepp för att gestalta karaktärernas inre röster och sinnesintryck går det (ju!) att tänka att en själv helt hämningslöst kan skriva ner sin inre monolog, eller bara skriva om vad som helst en stund, utan att, paradoxalt nog, tänka för mycket. För det är kanske just en flod eller ström av ord som hjälper dig att både hitta din egen röst och att förlösa dig från skrivkramp.

Mitt förslag är helt enkelt att börja lätt: sätt en timer på 10 minuter och skriv utan att tänka på att du måste följa några grammatiska eller andra språkliga regler, och speciellt inte på att det måste bli särskilt bra. Bara skriv – och lyssna på Hélène Cixous när hon i Medusas skratt utropar:

Och varför skriver du inte? Skriv! Skriften är för dig, du är till för dig, din kropp är din, ta den.  

Tror du inte att du kan skriva? Gör det ändå. Och skratta ironiskt som Cixous Medusa om någon säger att du inte kan. Min tanke är att alla som vill kan lära sig skriva, eller hitta sin egen röst. Det gäller bara att bli av med den där skrivkrampen.

 

Inlägget publicerades den 17 juni 2016 på författarcoachen Ann Ljungbergs blogg.