Bouraoui och den antika kroppsfobin

I förra inlägget skrev jag om den antika kroppsfobin. Kanske finns det rent av något kvar av den idag? Vad tror du?

Idag tänkte jag fortsätta berätta om hur denna fobi, eller rättare sagt ifrågasättandet av den, manifesterar sig på flera spännande sätt i Nina Bouraouis debutroman Förbjuden betraktelse.

Kroppsfobin ifrågasätts genomgående i romanen på ett starkt ironiskt sätt, samtidigt som Bouraoui använder sig av våldsamma metaforer som ofta har med kroppen att göra. Inte sällan handlar dessa om synen och seendet eller om reproduktionsorganen. Bland annat skriver Bouraoui:

… nåde den som tittar för länge på den kvinnlighet som avtecknar sig bakom yttergardinerna! Hans ögon kommer att förvandlas till ett gammalt smutsigt och övergivet kvinnokön, blodet kommer att forsa ur ögonhålornas punkterade vitor och förblindad av fantasifoster kommer mannen att dö av sina befläckade tårar.

Det starka ordflödet i romanen spär på känslan av ilska och viljan att spränga sig loss ur en både bokstavlig som bildlig fångenskap. Ofta är texten dessutom full av utropstecken, vilket är ganska ovanligt för ett skönlitterärt verk.

I själva verket präglas hela atmosfären i huset där huvudpersonen Fikria bor av en enorm fobi mot kroppen – och detta leker Bouraoiui symboliskt med, både i användandet av bildspråket och språket i sig.

Själva huset kallas till exempel för ett ”Gynaeceum”, (”gynecée”), det vill säga ett avskilt utrymme där husets kvinnor i det antika Grekland och Rom var tvungna att hålla till. Tyvärr har översättaren förvanskat betydelsen av ordet lite grand genom att i stället översätta det som ”jungfrukammare”:

Från och med puberteten var husets honor tvungna att leva i tystnad, dolda bakom en jungfrukammares fönster där tiden inte längre hade anledningar att existera.

Hur kan då denna plats vara symbolen för en slags tyst kvinnlig materia där det inte heller finns något förnuft? Jo, man skulle kunna säga att det precis som enligt de traditionella gamla normerna så finns det en uppdelning mellan flera binära motsatspar: publik och privat sfär, förnuft och känsla, manligt och kvinnligt – och allt detta skildrar och ifrågasätter Bouraoui.

Den största fobin mot kroppen och då speciellt kvinnokroppen uppvisar pappan familjen när Bouraoui låter honom uttrycka sig i en replik, som dessutom är en av de få som förekommer i romanen. Den övriga texten liknar i mycket en inre monolog.

Det är när Fikria för första gången får mens och då skyndar sig mot toaletten för att dölja blodet som hennes pappa, som ständigt övervakar sin dotter, plötsligt dyker upp.

Vad säger han då? Ja, det kommer vi titta närmare på i nästa inlägg.

Bouraoui och att vaggas i en livmoder

Välkommen till andra delen i min bloggserie om Nina Bouraoui och att skriva kvinnokroppen!

 I förra inlägget skrev jag om hur kroppen och dess materia kan ses som en kulturell konstruktion. Allt tycks höra samman med hur vi talar – eller skriver – om den. Det är något som författaren Nina Bouraoui leker med i sina fantastiskt välskrivna romaner där orden flödar fram likt en hetsig flod.  

Byst föreställande Aristoteles. 384 f. Kr.

I debutromanen Förbjuden betraktelse verkar  mycket handla om att utmana den antika kroppsuppfattningen.

Detta gör Bouraoui bland annat genom sättet hon skildrar de kvinnliga karaktärerna på. Här är det kroppen som spelar huvudrollen.

Fikria är romanens huvudperson. Hon bor med sina föräldrar i ett hus i Alger, där hon för det mesta tvingas sitta instängd på sitt rum. Eftersom Fikria är i puberteten och dessutom väntar på att bli bortgift är hennes roll att vara en framtida behållare:

 

Jo, det här gapande könet som i flera månader hade vidgat sig för att ta emot en nykomling, en ny konformig hud!

Jag måste säga att den svenska översättningen inte är helt klockren här, men att översätta Bouraoui är svårt. Många subtila små nyanser har dock gått förlorade  med den svenska språkdräkten.

Till exempel har leken med homonymen cone, det vill säga med ordet som uttalas likadant med som kan stavas på flera olika sätt, gått förlorad. Cone i ”en forme de cone” (i form av en kon) låter nämligen nästan likadant som både con – idiot och som i sig även är en synonym för vagina – och icône – en helig bild.

Så finurligt kan man leka med orden och med olika stilfigurer. Som på så många ställen i Förbjuden betraktelse skriver Bouraoui med stor ironi.

Leyla är namnet på Fikrias lillasyster. Hon räddades mirakulöst nog från gatan efter att mamman kastat ut henne genom fönstret när hon upptäckte att barnet hon fött var ännu en flicka. Därför drömmer Leyla, enligt jag-berättaren Fikria, om att återvända till sin mammas livmoder.

[…] några drömmar, långt från oss, i en varm och fuktig mage, vaggad av blodet och lymfan flyter hon omkring i livmoderns mystiska undervattenslandskap. Du är långt borta från oss, lilla ting, lilla omedvetna kryp, lilla olycka! Varifrån kommer du egentligen, med saliven ständigt rinnande och de lustiga händerna som har fler linjer än mina?

I romanen förekommer helt enkelt en stor mängd associationer mellan de kvinnliga karaktärerna och livmodern.

Som vi såg i förra inlägget så anser Fikria, precis som Platon, att kroppen är en förrädare, eller en defekt version av idén om den.

Men här är det främst Aristoteles tankar om kvinnans roll i reproduktionen som Bouraoui anspelar på. Enligt Aristoteles hade kvinnan nämligen inte någon roll alls i reproduktionen, förutom att, som Fikria, vara en behållare.

Kanske handlar den antika kroppsuppfattningen även om en veritabel kroppsfobi. Det menar i alla fall Elisabeth Grosz, vars bok Volatile bodies kom ut 1994. Precis som Butler anser Groszatt även att kroppen inte har något ”naturligt” ursprung.

Hur denna kroppsfobi behandlas av Bouraoui skriver jag mer om i nästa inlägg.

Välkommen att läsa mer då!

Nina Bouraoui, kvinnokroppen och dess materia

 

Välkommen till första delen i min bloggserie om Nina Bouraoui och att skriva kvinnokroppen. I det här inlägget börjar vi från början i Bouraouis litterära produktion och går tillbaka så långt i tiden som till Antiken. 

1991 kom Nina Bouraouis debutroman Förbjuden betraktelse (La Voyeuse interdite) ut på franska. Romanen blev genast en succé och fick samma år ta emot priset för årets bästa bok, Le Prix du Livre Inter, som radiokanalen Inter delar ut.

I Förbjuden betraktelse ifrågasätter Bouraoui både synen på kvinnokroppen och dess kroppsvätskor. Likt Platon, som såg kroppen som en defekt version av idén om den, ser Fikria, som är romanens huvudperson, kroppen som en förrädare:

Kroppen är den värsta förrädaren, utan att fråga efter ägarens åsikt uppvisar den sina oemotsägliga kännetecken för främmande ögon: ålder, kön, fruktsam eller inte?

Men vad är egentligen denna kroppsliga materia? Och vad har den med det som brukar räknas som ”kvinnligt” eller ”kvinnlighet” att göra? Allt tycks hänga samman med hur vi talar om den.

Det är något som Judith Butler skärskådar i sin omvälvande bok med den finurliga och egentligen helt oslagbara titeln Bodies that Matter: On the Discursive Limits of ”sex”, som gavs ut 1993 – tre år efter att Genustrubbel publicerats.

”Matter” i titeln syftar nämligen inte bara på hur viktig kroppen är eller på dess materialitet, utan även på hur kroppen materialiserar sig, det vill säga både på hur den tar form och hur den får betydelse.

Kopplingen mellan kvinnligheten och materialiteten går tillbaka så långt i tiden som till Antiken – och även här är det orden som spelar huvudrollen. Butler tar till exempel fasta på att det är de latinska och grekiska orden för materia – materia och hyle – som skapar de betydelsefull koppling till kvinnokroppen.

Materia har ett etymologiskt samband med både mater – moder och till matrix – livmoder. Därmed, menar Butler, kan materia i sig till och med ses som en förlängning av kvinnokroppen.

Men hyle på grekiska betyder även ”trä med vilket man skapar olika kulturella konstruktioner” eller ”organisk substans som ger näring åt ett litet barn”.

Och vad som är intressant här är att detta ”trämaterial” som materia ”består av” redan är ”hugget” – och att det därför är både bearbetat samtidigt som det kan användas för att skapa nya konstruktioner. Därmed är inte ens materian stabil – även den kan ses som en konstruktion.

Enligt Butler styrs denna konstruktion av en genusmatris, ett slags teoretiskt ramverk som utgör normen för vad som anses som kvinnligt och manligt. Och ännu en gång för orden oss tillbaka till kvinnokroppen – matris är nämligen även det en synonym för livmoder.

Som ”den enda fruktsamma kvinnan i huset” är Fikria, ur vars förstapersons-perspektiv Förbjuden betraktelse är berättad, samt de övriga kvinnliga karaktärerna, definierade genom just sin förmåga (eller oförmåga) till reproduktion. Ofta karaktäriseras dessa kvinnor även av metaforer som handlar om livmodern eller om andra reproduktionsorgan.

Det skriver jag mer om i nästa inlägg. Välkommen att läsa mer då!

Nina Bouraoui och att skriva kvinnokroppen

”Jag talar ett känslornas språk, ett kroppens språk” sa den franska författaren Nina Bouraoui i en intervju i tidskriften L’Express 2004, året då hennes åttonde roman Dockan Bella kom ut.

Dockan Bella, som är en slags hybrid mellan roman och prosalyrisk text, kan på flera sätt ses som ett manifest för att skriva kroppen. Bland sidorna sammanflätas nämligen meningar som handlar lika mycket om kroppen som om att skriva.

Historien utspelar sig på 1980-talets Paris-nattklubbar för HBTQ-personer och huvudsakligen på de klubbar dit lesbiska går. Sina nattliga äventyr dokumenterar jag-personen i sin dagbok.

Bland annat skriver hon: ”Je suis dans le temps du corps”. ”Jag är i kroppens tid” (som i svensk översättning av Maria Björkman blivit ”Jag finns till i takt med kroppen”, vilket också är en intressant tolkning).

I själva verket är det till denna kroppens tid som läsaren tas med genomgående i Bouraouis författarskap – och resan början redan i hennes debutroman Förbjuden betraktelse från 1991.

I Bouraouis litterära universum förändras och utvecklas också bilden av kroppen ständigt. Ibland är kroppen mer ett gränsland än en fast enhet.

Detta och mycket annat tänkte jag undersöka i en serie blogginlägg. Nästa vecka startar min bloggserie om Nina Bouraoui och att skriva kvinnokroppen.

Som analysverktyg kommer jag bland annat att använda mig av Judith Butlers Bodies that Matter, en i sig banbrytande bok där Butler gör upp med invanda föreställningar om synen på kroppen och kroppslighet.

Varmt välkomna att läsa!

Läs mer om Nina Bouraoui på Wikipedia.

Ge boken ett andra liv

Häromkvällen när jag och min man var ute på en kvällspromenad i våra kvarter i Belleville hittade vi en kartong full med böcker som stod på en trottoar. Uppklistrad på väggen satt en lapp: ”Servez-vous”. Varsågod och ta, ungefär.

Vi började givetvis genast att rota runt i kartongen för att se vilka böcker där fanns. Bland annat hittade jag en intressant roman om Ingrid Bergman – L’année des volcans (Vulkanernas år) av filmkritikern Francois-Guillaume Lorrain och min man hittade även han en roman om en filminspelning. Personen som ställt ut kartongen på gatan verkade vara en riktig bok- och filmfantast.

Att hitta en kartong eller resväska med böcker på gatan är inget ovanligt här i Paris. Det är ett helt vardagligt och vanligt fenomen. De böcker man inte längre vill ha eller får plats med i bokhyllan skänker man helt enkelt bort till andra som vill läsa – och läsande människor finns det gott om här.

Varje gång som jag hittar böcker blir jag alltid lika glad. Själv behöver jag ständigt nya bokhyllor. Men kanske ska jag ta seden dit jag kommer och faktiskt sortera i hyllorna och skänka bort vissa böcker.

Att på detta sätt ge boken ett andra liv tycker jag är en toppenidé! Vad gör du med gamla böcker som du inte längre vill ha?

Livet som lektör – att bo i Paris

Att bo i Paris och arbeta som lektör, redaktör och skrivcoach låter väldigt romantiskt – och det är det också när jag tänker på det, även om Parislivet också har sin vardag. Skillnaden är att mitt liv är fyllt av spännande och intressanta texter som är skrivna av duktiga författare. Det är deras texter som jag hjälper till att utveckla.

Och var passar väl då bättre att bo än i en av världens metropoler där mängder av författare ägnat sitt liv åt skrivande? Så mycket i Paris andas litteratur.

För några år sedan bodde vi i femte arrondissementet, på rue Cardinal Lemoine, i huset som ligger mittemot lägenheten där Ernest Hemingway bodde i början av 1920-talet med sin fru Hadley.

Om detta kvarter, där även en av Paris äldsta gator, rue Mouffetard eller ”la Mouffe” och Place de la Contrescarpe ligger, kan man läsa om i Hemingways roman En fest för livet, som är översatt av min gode vän Christian Ekvall.

Nu bor vi i stället i tjugonde arrondissementet, i de gamla arbetarkvarteren i norra Belleville – och det är här mitt bland den stora blandningen av människor från världens alla hörn som jag trivs som bäst i Paris. Här märks det verkligen att Paris är en kosmopolitisk stad.

Parc de Belleville

Från fönstret i rummet där jag sitter ser jag växtligheten utanför på gården, och jag har inte långt till varken Parc de Belleville eller Parc des Buttes-Chaumont. Där brukar jag promenera när jag tar pauser från jobbet som manusutvecklare och som jag älskar.

På många sätt är det här helt enkelt en dröm som har gått i uppfyllelse för mig. Ingenting ger mig nämligen så mycket energi som när jag arbetar med  andras texter – och jag älskar även staden där jag bor.

Att ta sig ur sitt eget genus – skapa normbrytande karaktärer

 Går det att ta sig ur sitt eget genus? Och finns det ens något original? Det är frågor som Judith Butler tar upp i sin omstörtande bok Genustrubbel, som jag tipsade om i ett tidigare inlägg.

Cindy Sherman. Untitled Film Still #21

Eftersom genus är en iscensättning, som består av praktiska och normbundna handlingar, går det i så fall att iscensätta det på ett annat, subversivt sätt?

Det gör det, menar Butler.

Hon tar dragshow och cross-dressing som exempel, där kvinnor eller män iscensätter ett annat genus än det som vanligtvis är knutet till deras kropp.

Visst kan dessa företeelser ses som en parodi, men frågan är bara vad som parodieras. Enligt Butler syftar parodin inte bara på att göra narr av en genusidentitet. För henne är frågan mer komplex än så.

I stället ser hon det som att det som parodieras är själva föreställningen om att det skulle finnas en ursprunglig könsidentitet, en slags kärna. Parodin syftar därmed till att ifrågasätta tanken på att det ens skulle finnas något original.

På så sätt kan allt ses som en imitation, där allt blir kopior, men som saknar original. Därmed ses inte heller kroppen som ett ”vara” utan, menar Butler, som en ”växlande gräns”.

Samma tankegångar kan man till exempel se framträda hos fotografen Cindy Sherman som utforskar dessa sociala konstruktioner av genus i sin konst.

Bland annat skapade hon mellan åren 1977 och 1980 en serie svart-vita fotografier som hon kallade Untitled Film Stills.

På fotografierna porträtteras kvinnor som ser ut att vara hämtade ur svart-vita Hollywoodfilmer från 1940–1960-talet. Fotograferna liknar i mycket filmaffischer.

Problemet” är bara att det inte finns några original. Det är affischer till filmer som inte finns.

Att det dessutom är Cindy Sherman själv som figurerar på alla bilderna gör det hela än mer komplext. På samma gång är hon alla kvinnor, men ändå ingen.

Kanske visar det just att genus, som Butler skriver, är en ”bräcklig identitet” som har upprättats genom en ”stiliserad upprepning av handlingar”.

Tanken på att det finns ett fast och genusbestämt jag framstår därmed som den illusion den är.

Tips

Titta på dokumentären Nobody’s Here But Me om Cindy Sherman.

Tanke- och skrivövning

  • Fundera först på vilka normer vad gäller kvinnor och män som finns i samhället och i den kultur som finns runtomkring dig.
  • Utforska sedan den kroppsliga och skiftande gränsen som Butler talar om genom att försöka skapa en karaktär som bryter mot köns- och genusnormerna.
  • Hur gjorde du?

Lär dig planera din roman i Vårskolan

Har du en romanidé som du vill förverkliga? Då är det viktigt att du redan från början planerar för hur du vill bygga upp din berättelse samt att du får in rutin i skrivandet.

I Vårskolan – skriv en roman, som börjar den 20 mars, får du verktygen som hjälper dig att komma vidare från idé till text.

Den som väntar på inspiration kan få vänta länge. Planering och rutin är helt enkelt A och O när det gäller skrivande.

Under Vårskolans två första veckor ägnar vi oss därför åt att planera för skrivandet så att det ska bli så enkelt som möjligt att sedan sätta din plan i verket.

Bland annat får du lära dig hur du kan tänka för att komma på nya idéer. Ett sätt att testa din idé är att ställa frågor.

”Vad skulle hända om …?” och ”Varför?” är exempel på två kraftfulla frågor som verkligen kan få igång tankemaskineriet.

Under de här två första planeringsveckorna får du även lära dig hur du kan utforska dina karaktärer och deras drivkrafter. Du får även hjälp med att finslipa din romans budskap.

Att ha ett tydligt mål – att till exempel skriva lite varje dag – kan dessutom göra underverk för kreativiteten. Därför får du varje dag under tio veckors tid en skrivövning som du kan fundera på och göra.

Vill du diskutera det du skrivit med andra kan du göra det i en speciell Facebook-grupp. Dessutom ingår det respons från en diplomerad lektör på 10 sidor av det du skrivit.

En extra bonus för dig som väljer att gå Vårskolan nu är kursen Redigera din roman, som ingår i priset.

Här kan du läsa mer om vad kursen innehåller. (Upplägget är detsamma som för Vinterskolan.) Anmäler du dig via denna länk får du dessutom mig som personlig handledare.

Varmt välkommen att vara med i Vårskolan!

 

Vilket genus ger du dina karaktärer när du skriver?

En av mina absoluta favoritböcker när det gäller genus är Judith Butlers Genustrubbel – feminism och identitetens subversion från 1990.

Boken är helt enkelt suverän för dig som är intresserad av att veta mer om genusteorier och om hur genus fungerar och skapas.

Läser du boken på ett smart sätt kan du få inspiration till hur du skapar karaktärer som inte är genusstereotyper.

Men vad är då genus?

SAOL definierar genus som 1. grammatiskt kön, 2. släkte av djur el. växter och 3. inom feministisk forskning mm.: socialt kön. Men räcker det? Jag skulle säga att Butler definierar genus bättre.

A och O i Butlers teorier är att hon skiljer på det biologiska könet och genus, varav det sistnämnda är en social och kulturell konstruktion. Och det här med konstruktion är intressant.

Så här skriver Butler:

Genus är den upprepade stiliseringen av kroppen, ett antal återkommande handlingar inom en ytterst rigid regulativ struktur som med tiden stelnar och kommer att te sig som en substans, en naturlig form av varande.

Genus bör alltså inte ses som en orsak eller ett resultat som självklart följer med det biologiska könet – mellan dessa båda kategorier finns en radikal diskontinuitet.

Det är nämligen iterationen, denna kedja av upprepningar, som konstruerar vilket genus en viss person har. Dessa normbundna handlingar kallar Butler för performativa, eftersom de är ”iscensättande” eller ”gör” genuset.

Performativitet handlar om både språket och kroppen

Performativitet är dock inget nytt. Konceptet Språklig performativitet introducerades redan på 1950-talet av den amerikanske språk-filosofen J.L. Austin. Enligt honom finns det en så kallad handlingsaspekt i språkliga yttranden som dessutom alltid är beroende av vilken situation den som talar befinner sig i.

Språket tjänar helt enkelt inte bara till att uttrycka sakförhållanden eller känslor eller till att gestalta ett förhållande mellan de som talar, det skapar även identitet, precis som du gör när du till exempel i dialoger eller i löptext skildrar karaktärerna när du skriver.

Ibland är det även språket eller själva yttrandet som skapar själva faktumet. Performativa uttalanden görs exempelvis när barn döps. Då är det själva uttrycket ”Härmed döper jag dig …” som skapar själva faktumet.

Inspirerad av Austin går dock Butler några steg längre än så. Hon menar till exempel att det är barnmorskans eller läkarens yttrande ”It’s a girl” eller ”It’s a boy” som skapar barnets genus redan vid födseln (eller tidigare) – och för Butler har även performativitet lika mycket med språket som med kroppen att göra.

Tankeövning

  • Fundera på hur du skapar dina karaktärer i texten som du skriver.
  • Upprepar de till exempel några handlingar som bidrar till att iscensätta eller skapa deras genus?
  • Fundera även på om dina karaktärers röster, till exempel i dialogerna, bidrar till skapandet av deras genusidentitet.

Sex och semikolon

Hur kan man prata om semikolonet ur ett sexuellt perspektiv? Det gästbloggar Per Ledin som är professor i svenska vid Södertörns högskola om idag.

Slå upp vilken språkriktighetsbok som helst och det står nåt i stil med att semikolon är ett mellanting mellan punkt och komma.

Hur man ska förstå detta mellanting har det aldrig rått nån riktig enighet om. Det är en fråga som kan debatteras.

I det här inlägget tar jag upp semikolonet ur ett sexuellt perspektiv.

Och ja, du läste rätt, en sån diskussion har förts, inte minst i USA, och den leder in i den amerikanska litterära modernismen och till dueller med svärd mellan juristprofessorer i Paris.

Semikolon är inte manliga i USA …


En sådan rubrik finns på en krönika av en amerikan vid namn James J. Kilpatrick; den lyder närmare bestämt The Sissy Semicolon.

Kilpartick tar i ordentligt i artikeln. Semikolon är girly, de är the most pusillanimous, sissified, utterly useless mark of punctuation ever invented.

Man kan tycka att det mest blir löjligt att kalla semikolon fega och flickaktiga. Men debatten togs upp i Jan Freemans språkspalt i Boston Globe med hänvisningar till semikolon-hatande amerikanska modernister.

Det tuffaste citatet kommer från Kurt Vonnegut. Eller citaten, för (som vanligt) på nätet är det svårt att belägga sådana. Jag tar två varianter som florerar:

Here is a lesson in creative writing. First rule: Do not use semicolons. They are transvestite hermaphrodites representing absolutely nothing. All they do is show you’ve been to college. (härifrån)

If you really want to hurt your parents, and you don’t have the nerve to be a homosexual, the least you can do is go into the arts. But do not use semicolons.

They are transvestite hermaphrodites, standing for absolutely nothing. All they do is show you’ve been to college. (härifrån)

Inget manligt över semikolon, alltså. Det är ingen stake i dem, de är transvestiter och hermafroditer.

Och visst, tänker man efter är sådana som Raymond Chandler och Ernest Hemingway och, får man tro, Stephen King allt annat än semikolon. Även det noterar Vonnegut kongenialt:

When Hemingway killed himself he put a period at the end of his life; old age is more like a semicolon. (Källan är här nyhetsbyrån AP.)

… men omhuldade i Frankrike

Den här historien får illustrera att semikolonet är viktigt i Frankrike:

When the Times of London reported in 1837 on two University of Paris law profs dueling with swords, the dispute wasn’t over the fine points of the Napoleonic Code.

It was over the point-virgule: the semicolon. ”The one who contended that the passage in question ought to be concluded by a semicolon was wounded in the arm,” noted the Times. ”His adversary maintained that it should be a colon.”

Den franska 1800-talsduellen mellan juristprofessorerna förlorades alltså av semikolon-förespråkaren. Att semikolonet går förlorat präglar en nutida fransk debatt, där försvinnandet ses som ett kulturellt förfall – eller en engelsk påverkan, vilket är samma sak. Det är klart att högstående författare, en Gustave Flaubert, Victor Hugo eller Marcel Proust, använde semikolon.

I en krönika i The Guardian redogör Jon Henley för denna debatt och citerar en fransk supporter som menar att semikolonet

finds its rightful home in the subtlety of a fine and rich analysis, one which is not afraid to pronounce – and sometimes to withhold – judgment where mere affirmation might be found wanting.

It allows the writer to link ideas without breaking a train of thought; by contrast, over-simplified communication and bald, efficient discourse whose simplistic style is the best guarantee of being widely understood is naturally wary of this punctuation mark.

Semikolonet ger oss alltså möjlighet att nyansera och göra finare distinktioner. Särskilt utrymme får författaren Michel Houellebecq, som säga tillhöra de som fortfarande använder skiljetecknet.

Den semikolon-mening som citeras lyder översatt:

Han kunde inte minnas när han hade erektion senast; han väntade på stormen.

Eller på franska:

Il n’arrivait plus à se souvenir de sa dernière érection ; il attendait l’orage.

Den som vill läsa om det här i original kan gå till Un appel du mouvement contre la disparition du point-virgule.

Avslutande könsbestämning av semikolonet

Jag vet inte riktigt om det här kan sammanfattas. Klart är att semikolonet är kulturellt laddat, så även i Sverige, även om det inte diskuteras i termer av kön på samma sätt.

Jag hoppas i ett senare inlägg komma tillbaka till semikolon och svenska författare.

Att det inte är stake i skiljetecknet har i alla fall sagts även hos oss. Nedan könsbestäms skiljetecknet, och nu blir dess feminina egenskaper ett plus och inte, som i den amerikanska modernismen, ett minus:

Av de fyra ’klassiska’ skiljetecknen i det svenska skriftspråket – punkt, kolon, kommatecken och semikolon – har jag största förtroendet för de båda sistnämnda.

Ett av skälen är att jag förbinder kommatecken och semikolon med mjukhet och kvinnlighet; de två har inte tillnärmelsevis samma manhaftiga karaktär som en brysk slutpunkt eller ett väl så barskt kolon.

För mig är de feminina skiljetecknen sangvinskt blodfulla – de maskulina tvära och koleriska.

Ett feminint, sangviniskt, blodfullt och alldeles utmärkt skiljetecken, lyder denna bedömning. Det är förresten återigen en journalistisk text vi möter, en blogg på Värmlands Folkblad.

I en krönika i Dagens Nyheter (från 12 september 2008) nämner Lars Linder en del av det jag beskrivit ovan. Han sammanfattar det hela i en fråga som gör semikolonet radikalt och up to date:

Skriftspråkets mest queera tecken?

Själv har jag antagligen förläst mig på Hemingway i ungdomen, för spontant tycker jag att semikolon mer rör till än förklarar och nyanserar.

Men det är skillnad på ens värderingar och handlingar. Söker jag igenom mina blogginlägg så dyker de allt upp, och ganska många av dem, de där semikolona …

Till sist ett tack till Ulla Moberg som satte mig på det här spåret genom att ge mig den DN-krönika som jag nyss citerade.

Exkurs om källorna

Jag har länkat till de krönikor och nätkällor jag använder. Dock har jag inte hittat alla förstahandskällor.

Det framgår av inlägget att det är oklart om Vonnegut verkligen sagt det som står i citaten; kanske är det hela en skröna så bra att vi håller den för sann.

Inte heller Houellebecq-citatet har jag hittat i original, och även det kan vara lite för bra för att vara sant. Sånt är ju inte ovanligt, snarare tvärtom, alltså att citat tillskrivs berömdheter felaktigt.

Jag fick t.ex. nyss höra att det med sannolikt inte är sant att Flaubert sa: Madame Bovary, c’est moi!

 

Det här blogginlägget publicerades ursprungligen den 10 januari 2012 på bloggen På svenska.