Nina Bouraoui och att skriva kvinnokroppen

”Jag talar ett känslornas språk, ett kroppens språk” sa den franska författaren Nina Bouraoui i en intervju i tidskriften L’Express 2004, året då hennes åttonde roman Dockan Bella kom ut.

Dockan Bella, som är en slags hybrid mellan roman och prosalyrisk text, kan på flera sätt ses som ett manifest för att skriva kroppen. Bland sidorna sammanflätas nämligen meningar som handlar lika mycket om kroppen som om att skriva.

Historien utspelar sig på 1980-talets Paris-nattklubbar för HBTQ-personer och huvudsakligen på de klubbar dit lesbiska går. Sina nattliga äventyr dokumenterar jag-personen i sin dagbok.

Bland annat skriver hon: ”Je suis dans le temps du corps”. ”Jag är i kroppens tid” (som i svensk översättning av Maria Björkman blivit ”Jag finns till i takt med kroppen”, vilket också är en intressant tolkning).

I själva verket är det till denna kroppens tid som läsaren tas med genomgående i Bouraouis författarskap – och resan början redan i hennes debutroman Förbjuden betraktelse från 1991.

I Bouraouis litterära universum förändras och utvecklas också bilden av kroppen ständigt. Ibland är kroppen mer ett gränsland än en fast enhet.

Detta och mycket annat tänkte jag undersöka i en serie blogginlägg. Nästa vecka startar min bloggserie om Nina Bouraoui och att skriva kvinnokroppen.

Som analysverktyg kommer jag bland annat att använda mig av Judith Butlers Bodies that Matter, en i sig banbrytande bok där Butler gör upp med invanda föreställningar om synen på kroppen och kroppslighet.

Varmt välkomna att läsa!

Läs mer om Nina Bouraoui på Wikipedia.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *