Nina Bouraoui, kvinnokroppen och dess materia

 

Välkommen till första delen i min bloggserie om Nina Bouraoui och att skriva kvinnokroppen. I det här inlägget börjar vi från början i Bouraouis litterära produktion och går tillbaka så långt i tiden som till Antiken. 

1991 kom Nina Bouraouis debutroman Förbjuden betraktelse (La Voyeuse interdite) ut på franska. Romanen blev genast en succé och fick samma år ta emot priset för årets bästa bok, Le Prix du Livre Inter, som radiokanalen Inter delar ut.

I Förbjuden betraktelse ifrågasätter Bouraoui både synen på kvinnokroppen och dess kroppsvätskor. Likt Platon, som såg kroppen som en defekt version av idén om den, ser Fikria, som är romanens huvudperson, kroppen som en förrädare:

Kroppen är den värsta förrädaren, utan att fråga efter ägarens åsikt uppvisar den sina oemotsägliga kännetecken för främmande ögon: ålder, kön, fruktsam eller inte?

Men vad är egentligen denna kroppsliga materia? Och vad har den med det som brukar räknas som ”kvinnligt” eller ”kvinnlighet” att göra? Allt tycks hänga samman med hur vi talar om den.

Det är något som Judith Butler skärskådar i sin omvälvande bok med den finurliga och egentligen helt oslagbara titeln Bodies that Matter: On the Discursive Limits of ”sex”, som gavs ut 1993 – tre år efter att Genustrubbel publicerats.

”Matter” i titeln syftar nämligen inte bara på hur viktig kroppen är eller på dess materialitet, utan även på hur kroppen materialiserar sig, det vill säga både på hur den tar form och hur den får betydelse.

Kopplingen mellan kvinnligheten och materialiteten går tillbaka så långt i tiden som till Antiken – och även här är det orden som spelar huvudrollen. Butler tar till exempel fasta på att det är de latinska och grekiska orden för materia – materia och hyle – som skapar de betydelsefull koppling till kvinnokroppen.

Materia har ett etymologiskt samband med både mater – moder och till matrix – livmoder. Därmed, menar Butler, kan materia i sig till och med ses som en förlängning av kvinnokroppen.

Men hyle på grekiska betyder även ”trä med vilket man skapar olika kulturella konstruktioner” eller ”organisk substans som ger näring åt ett litet barn”.

Och vad som är intressant här är att detta ”trämaterial” som materia ”består av” redan är ”hugget” – och att det därför är både bearbetat samtidigt som det kan användas för att skapa nya konstruktioner. Därmed är inte ens materian stabil – även den kan ses som en konstruktion.

Enligt Butler styrs denna konstruktion av en genusmatris, ett slags teoretiskt ramverk som utgör normen för vad som anses som kvinnligt och manligt. Och ännu en gång för orden oss tillbaka till kvinnokroppen – matris är nämligen även det en synonym för livmoder.

Som ”den enda fruktsamma kvinnan i huset” är Fikria, ur vars förstapersons-perspektiv Förbjuden betraktelse är berättad, samt de övriga kvinnliga karaktärerna, definierade genom just sin förmåga (eller oförmåga) till reproduktion. Ofta karaktäriseras dessa kvinnor även av metaforer som handlar om livmodern eller om andra reproduktionsorgan.

Det skriver jag mer om i nästa inlägg. Välkommen att läsa mer då!

4 kommentarer

  1. Vad spännande om kvinnokroppen och materia, väldigt intressant vill veta mer. Tänker att materia är något naturligt som växer eller bidas ur och på moder jord. Inte helt säker jag följer tankarna och har funderat på vad det är som gör den naturliga ”materian” så vacker att skåda. En bit drivved, kvinnokroppen etc kan det ha någon samband med vatten, havet, sjöar, fostervatten. Nu flummade jag kanske iväg!

  2. Spännande! Ja, vad är egentligen materia? 🙂 Det viktiga tror jag är hur vi väljer att tala om den. Tänker att orden alltid är en produkt av kulturen … (Jag kommer att skriva mer om olika typer av kroppsvätskor i senare inlägg!) Trevlig helg!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *