Bouraoui och att vaggas i en livmoder

Välkommen till andra delen i min bloggserie om Nina Bouraoui och att skriva kvinnokroppen!

 I förra inlägget skrev jag om hur kroppen och dess materia kan ses som en kulturell konstruktion. Allt tycks höra samman med hur vi talar – eller skriver – om den. Det är något som författaren Nina Bouraoui leker med i sina fantastiskt välskrivna romaner där orden flödar fram likt en hetsig flod.  

Byst föreställande Aristoteles. 384 f. Kr.

I debutromanen Förbjuden betraktelse verkar  mycket handla om att utmana den antika kroppsuppfattningen.

Detta gör Bouraoui bland annat genom sättet hon skildrar de kvinnliga karaktärerna på. Här är det kroppen som spelar huvudrollen.

Fikria är romanens huvudperson. Hon bor med sina föräldrar i ett hus i Alger, där hon för det mesta tvingas sitta instängd på sitt rum. Eftersom Fikria är i puberteten och dessutom väntar på att bli bortgift är hennes roll att vara en framtida behållare:

 

Jo, det här gapande könet som i flera månader hade vidgat sig för att ta emot en nykomling, en ny konformig hud!

Jag måste säga att den svenska översättningen inte är helt klockren här, men att översätta Bouraoui är svårt. Många subtila små nyanser har dock gått förlorade  med den svenska språkdräkten.

Till exempel har leken med homonymen cone, det vill säga med ordet som uttalas likadant med som kan stavas på flera olika sätt, gått förlorad. Cone i ”en forme de cone” (i form av en kon) låter nämligen nästan likadant som både con – idiot och som i sig även är en synonym för vagina – och icône – en helig bild.

Så finurligt kan man leka med orden och med olika stilfigurer. Som på så många ställen i Förbjuden betraktelse skriver Bouraoui med stor ironi.

Leyla är namnet på Fikrias lillasyster. Hon räddades mirakulöst nog från gatan efter att mamman kastat ut henne genom fönstret när hon upptäckte att barnet hon fött var ännu en flicka. Därför drömmer Leyla, enligt jag-berättaren Fikria, om att återvända till sin mammas livmoder.

[…] några drömmar, långt från oss, i en varm och fuktig mage, vaggad av blodet och lymfan flyter hon omkring i livmoderns mystiska undervattenslandskap. Du är långt borta från oss, lilla ting, lilla omedvetna kryp, lilla olycka! Varifrån kommer du egentligen, med saliven ständigt rinnande och de lustiga händerna som har fler linjer än mina?

I romanen förekommer helt enkelt en stor mängd associationer mellan de kvinnliga karaktärerna och livmodern.

Som vi såg i förra inlägget så anser Fikria, precis som Platon, att kroppen är en förrädare, eller en defekt version av idén om den.

Men här är det främst Aristoteles tankar om kvinnans roll i reproduktionen som Bouraoui anspelar på. Enligt Aristoteles hade kvinnan nämligen inte någon roll alls i reproduktionen, förutom att, som Fikria, vara en behållare.

Kanske handlar den antika kroppsuppfattningen även om en veritabel kroppsfobi. Det menar i alla fall Elisabeth Grosz, vars bok Volatile bodies kom ut 1994. Precis som Butler anser Groszatt även att kroppen inte har något ”naturligt” ursprung.

Hur denna kroppsfobi behandlas av Bouraoui skriver jag mer om i nästa inlägg.

Välkommen att läsa mer då!

3 kommentarer

  1. Alltså, Aristoteles – skärpning!
    Men wow, vilka tankar om kroppen och spännande med alla liknelser.

    (Kul att du är lektör – skriver på något som kanske kanske blir en roman en vacker dag och innehåller en del kroppsfobier i moderna upplaga …)

  2. Har du läst boken både på franska och svenska? (För jag tolkar det som att det är språken du nämner ovan.) Det är ju lite fascinerande det där, för saker och ting ändrar karaktär även om de är bra översatta. Märkte jag när jag helt plötsligt efter en 2-3 böcker om Harry Potter (inte riktigt lika tung litteratur som den du beskriver, men dock, himla rolig läsning tycker jag!) på svenska hoppade över till engelska för översättningarna tog ju sådan tid på sig. Helt annat – var liksom tvungen att kalibrera om hjärnan på något vis där!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *